Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

I huvudet på Jan Björklund 

Att vara liberal behöver inte betyda att vara kluven.

Annons

Det var lärare som Margareta och Majlis som intog birollerna när utbildningsminister Jan Björklund (FP) berättade valda delar av sin livshistoria i SVT:s uppmärksammande Nyfiken på partiledaren. Den röda tråden under söndagens samtal med psykoterapeuten Poul Perris var betydelsen av bildning. 

Föga överraskande berömde Björklund lärarna som vågade ställa krav och vidgade tonåringens horisont bortom den västgötska textilindustrin. Den erfarenheten gör Jan Björklund till en ovanlig folkpartist. Han är inte uppvuxen i ett lärarhem med obegränsad tillgång till böcker, och saknar den akademiska framtoning som präglat så många Folkpartiledare. 

Att vara liberal behöver inte betyda att vara kluven. Sedan Björklund tillträdde som partiledare 2007 har FP fortsatt den ideologiska resa som påbörjades under företrädaren Lars Leijonborg. Dagens folkparti är ett betydligt modigare parti jämfört med krisåren i slutet av 1990-talet. 

Men samtidigt som man kunnat skörda ett sakpolitiskt inflytande har väljarstödet minskat i två raka val. Jan Björklunds första val som partiledare 2010 räddades av att Alliansen behöll makten och att FP blev regeringens näst största parti. 

Folkpartiet är Alliansens bråkigaste parti. Efter att man tog över vice statsministerposten från Centern har FP kunnat föra en mer självständig politik i förhållande till övriga Allianspartier. Ändå pekar opinionssiffrorna mot ett tredje förlustval och efter valet lär diskussionerna om den politiska framtiden ta fart. 

Björklund har själv lyft fram samtliga tänkbara efterträdare som ministrar. 

Det personliga modet är Jan Björklunds styrka och svaghet. Under hela sin karriär har Björklund kommunicerat ett begränsat antal frågor: Skolan, kärnkraften, upprustningen av försvaret och den europeiska integrationen. Det svaga resultatet i senaste Pisa-undersökning innebar att utbildningsministern förlorade initiativet i sin departementsfråga.

Resultaten i 2013 års Pisa är Björklunds största motgång. Och rent sakpolitiskt finns anledning att ifrågasatta hur klassresenären Björklund, barn till en mamma som kom från Norge till Sverige som krigsflykting, har kunnat ställa sig bakom direkt konservativa reformer som läx-rut och nedskärningar i komvux. 

Källor inom partiet talar ibland om hur partiledaren gärna lyssnar till andras åsikter, för att sedan behålla sina egna. Att utbildningsministern omedelbart tog upp Pisa-resultaten i senaste partiledardebatten betraktas som ett karaktärsdrag. 

Supervalårets upplaga av Folkpartiet är alltså något tilltufsat, men bedriver en resultatinriktad socialliberalism som betonar skyldigheter lika mycket som rättigheter. Det är lutheransk form av liberalismen som formades på vägen från matriarkatet i Skene till makten i Stockholm