Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I efterhand är det lätt

/

När barnet har dött är det för sent. Då – i efterhand - brukar det också vara lätt att se tecknen på att allt inte stod rätt till. De upprepade besöken till sjukvården. Skadorna som inte stämde. Då kan de ansvariga inte skylla på att man ju inte kan ta barn i från föräldrarna hur som helst. Då står den mediala lynchmobben där och kräver sina offer.

Annons

När domen fallit i sista instans och alla misstankar är avskrivna är det lätt att se vad som gick fel. Skadorna som feltolkades. Händelser som inte var vad de såg ut som. Barnen som omhändertogs av de sociala myndigheterna i veckor, kanske månader, trots att de hade det bra hos sina föräldrar. Då kan de ansvariga inte skylla på att det finns andra barn som farit illa när myndigheterna inte ingripit, för denna gång var det myndighetens handlande som skadade barnen. Då står den mediala lynchmobben där och kräver sina offer.

De återkommer med jämna mellanrum – skildringarna av barn som drabbats av att socialtjänsten endera inte ingripit, eller ingripit utan anledning. Det är en berättigad granskning. Medierna har en uppgift att vara vakthund mot felaktig myndighetsutövning. Det som är väldigt synd är att det sällan sker på ett balanserat sätt. I de allra flesta fall är det i tv:s klassiska granskningsformat, där finns det inte utrymme för nyanser. Det finns en skurk och några som är drabbade. Kameravinklar, klippning, musik – allt används för att vi som publik inte ska behöva tveka om vad som är rätt eller fel.

Tänk om medierna någon gång kunde bidra till att skildra att detta är svåra beslut och avvägningar, där det långtifrån är självklart vad som är rätt skulle. Då, innan vi har facit, finns det nästan alltid en osäkerhet, flera möjliga förklaringar och perspektiv. Vi måste alla ha förståelse för att verkligheten är sådan, och att ingen alltid kan fatta rätt beslut.

Det betyder långtifrån att allt är bra. Det behövs mer kunskap – inte minst inom vården – om hur man upptäcker barn som far illa. Det behövs också mer kunskap så att det är möjligt att avfärda misstankar i de fall det finns andra förklaringar till olika former av skador. På detta område borde staten ta sitt nationella ansvar och bygga upp ett nationellt kunskapscentrum.

Det kommer alltid att finnas fall då socialtjänsten ingriper i onödan, speciellt när det gäller inledande utredningar. Det är ingen tvekan om att det i dessa fall är ett övergrepp både mot föräldrar och barn. Därför behövs det väl utarbetade rutiner hos alla myndigheter för att ge föräldrarna stöd att komma vidare. Även om socialtjänsten fortfarande anser att det var rätt att omhänderta barnen med den information man hade vid tillfället, bör föräldrar och barn få en ursäkt om det sedan visar sig att det inte var någon fara.

En viktig strategi borde också vara att göra yrket som socialsekreterare mer attraktivt, så att de som har dessa jobb stannar längre och bygger upp sin erfarenhet och kompetens. Detta är framför allt viktigt på de tjänster som arbetar med barnärenden.

Vi bör alla hylla de barnens hjältar som dagligen möter ett elände som många av oss andra bara möter i böcker och på film. Dessa socialsekreterare och andra som hjälper oss som samhälle att ta ansvar för dem som på olika sätt är utsatta. De förtjänar att lyftas fram minst lika mycket som de entreprenörer, lärare och sjuksköterskor som brukar vara de som hyllas av ledande politiker och andra opinionsbildare.

Johan Örjes

Centerpressens Nyhetsbyrå

Mer läsning

Annons