Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I dag såg jag henne gråta

Jag har känt henne i över två år, sen jag började åka till Bruksgatan i Ljusne för att som volontär hjälpa till när Bilda aktiverade kvinnorna.

Annons

Hanan kommer från Palestina men hon och hennes man och deras två flickor bodde och arbetade i Förenade Arabemiraten som gästarbetare. När landet blev ekonomiskt blomstrande fanns inte längre plats för gästarbetare och familjen tog sin tillflykt till Sverige.

De är inte välkomna tillbaka till Förenade Arabemiraten och Palestina är stängt. Hanan och hennes man söker asyl i Sverige. Flickorna går på Stenbergaskolan och klarar studierna mycket bra.

Hanan har oerhörda resurser. Hon sköter det mesta på Bruksgatan, håller ordning på sophanteringen, sköter second hand-affären och tar hand om allt och alla. Hon är nästan alltid glad och omtänksam och en underbar vän.

Både Hanan och hennes man har erbjudits jobb i Sverige. Kruxet är att de i så fall måste söka från sitt hemland. Men de har inget hemland att åka till –moment 22!

Nu går åren. Som asylsökande får Hanan vare sig söka jobb eller läsa svenska – hon får bara vänta. "Man dör lite varje dag" och "det händer att jag ryter åt flickorna" har hon sagt till mig. I dag såg jag henne gråta.

Mitt hjärta vill brista och min fråga är bara: Varför kan vi inte ge denna familj uppehållstillstånd så de får börja leva sitt liv, läsa svenska och känna trygghet? Vad hindrar oss?

Annbritt Rundkvist-Olsson

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel