Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

I år fyller jag tio år med maraton

År 2004 sprang jag mitt första maratonlopp. Sedan dess har jag fortsatt att motionsträna med målbilden att klara ett maratonlopp, när som helst året om.

Annons

Jag tror att det är bra att ha en målbild, oavsett om det handlar om att klara ett antal armhävningar eller att genomföra en ironman-tävling. Målbilden kan man bära med sig, som en påtryckare när det tar emot och som en skön, bekräftande, känsla när man når sitt mål.

Genom åren har jag bokfört det mesta av min träning och sett toppar, dalar och förbättringar. Fördelen med att bokföra träningspassen på en sajt är att man kan få kvitto på vad som fungerar och vad som inte gör det. I min planering tänds varningslamporna just nu. Formtoppen närmar sig och det är då skadorna brukar komma.

10, 26, 38, 73 läser jag i en kolumn på min sida.

Det handlar om antalet dagar till kommande motionslopp. Kvällarna är ljusa nu och det är bra läge att finslipa formen för de som har skött träningen under vintern. Nu ska snart belöningen, med sköna lopp och kanske ett och annat personbästa för lyckligt lottade, kammas hem.

Om man inte hade dessa skadekänningar, om nu inte vädret ställer till det, om man nu inte plötsligt blir sjuk... Orosmolnen kommer alltid.

Oavsett hur förberedelserna gått, brukar jag ställa mig på startlinjen och då blir det också målgång. Så är det för de flesta av oss motionärer.

Först ut i år är Gävle halvmaraton. Jag minns förra årets. Då kände jag mig dåligt tränad, vädret var uselt före starten (runt åtta grader, blåsigt och regn i luften). Men jag knallade till startlinjen i alla fall, och sprang mitt bästa halvmaraton på flera år.

Sedan kommer Blodomloppet i Hudiksvall, som bara är ett måste. Vilken folkfest vi har i vår stad!

Därefter följer det stora jubileet för min del, Stockholm marathon. Jag minns min första mara med skräckblandad förtjusning. När jag med ohyggligt värkande ben satt i omklädningsrummet under Östermalms IP:s läktare och småpratade med andra löpare, som säkert hade lika ont, kommer en snubbe och frågar: ska du inte prova ultralöpning nu, när du har klarat maraton?

Jag minns inte vad jag svarade, men känslan var: never in a lifetime! Ändå skulle det visa sig att jag gav mig iväg på 52-kilometerspass så småningom, utom tävlan. Bara på skoj, så där.

Den sista tävlingen sker i horisontalläge. På senare tid har jag överraskat mig själv och kroppen med att simträna med Hudiksvalls simsällskap som en förberedelse inför Vansbrosimmet.

Där kommer jag sätta ett personbästa, bara jag kommer i mål. Det är nämligen första gången. Sedan kan jag hoppas på att jubilera även där om tio år – som långsimmare.