Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hur länge har FP råd att behålla Jan Björklund?

I morgon är det sista dagen att nominera partiledare inför Folkpartiets landsmöte i november. FP i Västerbotten har föreslagit att förra EU-ministern Birgitta Ohlsson ska ta över i stället för Jan Björklund. Själv vill han sitta kvar.

Annons

I går meddelade Ohlsson att hon inte ställer upp. Nästan alla länsförbund ställde sig till slut bakom Björklund. Men frågan är hur länge ett så litet parti, med så stadigt minskande väljarstöd, kan kosta på sig att ha honom kvar. Det är inte bara en personfråga.

Ju längre tid en ny partiledare får på sig före en valrörelse, desto bättre. Mindre än två år är nästan hopplöst kort. Centerns Annie Lööf behövde flera år på sig att bygga upp kompetens och förtroende. I början var hon närmast till åtlöje utanför partiet. 2015 har hon utvecklats enormt och är Alliansens populäraste partiledare.

Jan Björklund förlorade 2014 det interna riksdagsprovvalet i Stockholm till Birgitta Ohlsson. Att hon därefter fick dubbelt så många personkryss som Björklund i huvudstaden visar att hon lockar stora väljargrupper.

Det kan jämföras med Moderaterna i samma riksdagsval. Där fick partiledaren ensam nio tiondelar av alla personkryss i Stockholmsregionen.

Visserligen finns Birgitta Ohlssons sympatisörer just i storstäder. Men numera är Folkpartiets samlade väljarstöd ändå väldigt koncentrerat dit.

Birgitta Ohlsson har en tydlig politisk profil, kanske Folkpartiets tydligaste sedan Jan Björklund efter valet släppt skolfrågorna. Hon befinner sig inte alls i partiets mittfåra.

Men det beror delvis på att mittfåran medvetet flyttats högerut under Lars Leijonborg och Jan Björklund. De är de två mest konservativa ledarna i partiets historia, ända sedan dess föregångare bildades 1902.

Ohlsson står fast vid sina åsikter (FRA är ett sorgligt undantag) och har inte följt med i partiets högerförskjutning. Där skiljer hon sig från en annan möjlig efterträdare, Erik Ullenhag.

Många kan nog tycka att han är för mycket av karriärist. Som integrationsminister försvarade han benhårt permanenta uppehållstillstånd. Nu när partiet plötsligt svängt i en gammal liberal hjärtefråga, står även Ullenhag för motsatt linje som den han själv nyss var talesman för.

Ska FP behålla Björklund, behöver de vara rätt säkra på att han är kvar vid valet 2018. Men redan nu är han ifrågasatt. Blir väljarstödet ännu sämre kommer hans ställning internt att undermineras. Risken är alltså ganska stor att partiet nästa val står med en alldeles ny, oerfaren ledare tillsatt i all hast. Kanske efter en uppslitande intern strid.

Inte bästa sättet för ett krympande parti att hålla sig kvar ovanför riksdagsspärren.