Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hundar, dikter och människor – skrivandet blev totalförlamade Åsas väg tillbaka


Ett blodkärl i nacken brast. Åsa Tova Bergh vaknade totalförlamad. När hon låg där tänkte hon på sin högra hand – skrivhanden, diktarhanden, handen som skrivit så många haikus.
– Om jag bara kunde börja röra på den skulle det vara en miljonvinst i livslotteriet, säger hon.

I köket råder ett kärleksfullt kaos. Rottweilern Duga och den lilla toypudeln Jamma är förtjusta över att få besök och tävlar vänligt svansviftande om uppmärksamheten. Göran sätter på tevatten, Åsa bläddrar bland några framlagda diktböcker och genom köksfönstret gör aprilsolen sitt bästa för att värma.

Efter en stund snusar det fridfullt i köket – Jamma har somnat i Åsas knä och Duga ligger utsträckt på golvet. Tekopparna ångar och det finns äntligen tid att tala – om skrivandet, om dikterna och om hur livet fortsätter fast det nästan tog slut.

Den där dagen för 25 år sedan kunde Åsa Tova Bergh ha dött. I stället hamnade hon totalförlamad på Akademiska sjukhuset i Uppsala – med en kropp som slutat svara, med armar och ben som slutat fungera.

– Men det var den där högra handen. Om jag bara kunde få skriva igen, säger hon.

"Rusningstrafiken

i storstan förvånar mig.

Allt står ju stilla?"

Skrivit har hon alltid gjort. Pjäser, dikter, artiklar, filmmanus, böcker. I hennes texter finns ofta en drastisk humor, en plötslig vändning, ett oväntat djup.

Som i diktsamlingen hon gav ut tillsammans med konstnären Kent Wahlbeck. I en av dikterna berättar en liten flicka om att hon nog inte kommer till skolan i dag – hon missade ju bussen och det finns så mycket roligt att göra i stället, så många isigt krispiga vattenpölar att krasa sönder, så många sagor att drömma, så mycket spännande att upptäcka. Det är roligt och vackert ända tills de sista raderna – hon har ju missat bussen med flit.

För på skolan finns de farliga barnen. Mardrömsbarnen. Mobbarna.

Hennes eget liv har också tagit drastiska vändningar. Den där högerhanden, som faktiskt började fungera igen. Rehabiliteringen, där hon återerövrade sitt liv.

"Vem är människan?" skriver hon i sin egen berättelse.

"Civila kläder. Tålmodig vårdpersonal som gav livsviktig uppmuntran när det tog en timme (Ja. En timme. Jag tog tid.) att få på sig tröjan. Uppbackning 24 timmar om dygnet. Dagliga träningspass med sjukgymnast och arbetsterapeut. Ett halvår senare var jag hemma hos min familj igen – halvsidesförlamad, jovisst, men 100 procent jag – mamma, skribent och människa."

Och på den vägen är det. I dag driver hon ett eget förlag där hon gett ut ett stort antal böcker, främst om hundar och hundträning. Till gården, ångermanländska Hundraelvan, kommer hundfolk från hela Sverige för att gå på kurs. Hundar har kommit och gått.

"Total förändring.

Hatthylla blir skohylla.

Snart kommer valpen."

Skriver gör hon nästan jämt. Haikun – den minimalistiska vattendroppe som kan spegla världen med oväntat djup – hittade hon redan i gymnasiet.

– Haikuns enkelhet tilltalade mig väldigt mycket, säger hon.

– Det finns en stark utmaning i att berätta en story på tre rader. Ofta är det en längre berättelse, man får koka ned den, det är det roliga. Och hitta en vändning. Haikun ska ju vara lite av en ögonöppnare.

Hundarna har alltid funnits där. En motivation, oavsett väder och vind. Åsa åker permobil och hundarna svansar med ut i duggregnet, traskar över lager på lager av blöta löv. Permobilen slirar lite på de sista smältande drivorna.

"Sol eller snöslask

Varje dag är hundväder

Skönt att komma ut"

– Det är guld värt att vara ute i friska luften och se naturens skiftningar. Att kunna släppa övriga förpliktelser, bara fokusera på gemenskapen, säger Åsa.

– Mina hundar lockar mig att skratta massor av gånger varje dag. Och båda mina hundar är träningskompisar – vi har väldigt kul när vi löser olika utmaningar. Duga fungerar också som assistanshund – hon hämtar ved, plockar upp saker jag tappar, stänger dörrar och mycket annat.

Haikuns själ är äkthet, säger hon. En komprimerad värld av skratt och gråt, ett verbalt sudoku att knyppla på. En diktform som – precis som hundarna – kan bli en vän för livet.

"Rasta. Plocka skit.

Klippa klor, torka tassar.

Lycka året runt."