Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hon kan bli skickad rakt i döden

Hennes före detta man och hans släktingar har hotat att mörda henne, ändå riskerar hon utvisning.

Fateme, som egentligen heter något annat, kom till Sverige för fyra år sedan och bor någonstans i Hälsingland tillsammans med sin dotter. Dottern går i skolan, talar bra svenska och ska enligt sin lärare vara mycket duktig.

Migrationsverket har avslagit Fatemes ansökan om uppehållstillstånd, ett beslut som hon nu överklagar i Migrationsdomstolen för tredje och sista gången. Blir det avslag kommer Fateme och hennes dotter att utvisas till Iran, med våld om så krävs.

Fateme tillhör Irans kurdiska minoritet men är uppvuxen i huvudstaden Teheran. För 25 år sedan giftes hon bort med en man och flyttade till en liten stad i iranska Kurdistan. Mannen visade sig snart vara mycket våldsam, både mot Fateme och övriga kvinnor i familjen. Fateme bar dessutom på en hemlighet som hon fick allt svårare att dölja: hon ville inte vara muslim utan kristen. Omkring 98 procent av kurderna är muslimer, och Fateme tillhör alltså en minoritet i minoriteten.

– Religion är något som sitter på insidan. Min tro är min. Det är en personlig fråga, säger hon.

Så ser man emellertid inte på saken i Iran. Någon civil äktenskapsbalk existerar inte, och giftermål över religionsgränserna är förbjudet. Bland de segment av befolkningen som omfattas av så kallad hederskultur kan sådant till och med vara ett skäl att mörda. Även från myndigheternas sida är konvertering från islam formellt belagd med dödsstraff.

Fateme och hennes dotter blev mordhotade och misshandlade av mannen och hans familj. Till sist lyckades de rymma och levde sedan flera år på flykt innan de hamnade i Sverige. Fateme vill inte vara alltför specifik med vilka länder och städer hon befunnit sig i, av rädsla för att bli identifierad av mannens familj eller den iranska säkerhetstjänsten.

Det finns goda skäl att vara försiktig. Mannens bror har hört av sig till dottern på telefon och hotat henne. Både hon och Fateme själv är medtagna av den psykiska press de levt under så länge. Dottern träffar en psykolog och Fateme själv har problem med blodtrycket. Dessutom har den misshandel som mannen utsatte henne för lämnat bestående spår i både kropp och själ.

– Men jag kan inte bevisa någonting, det är mitt problem. Hur bevisar man att en släkt kan vara så skoningslös, att jag är dödsdömd om jag åker till dem? Migrationsverket påstår att jag ljuger, men jag säger sanningen, säger Fateme.

Hon besöker regelbundet sin lokala kyrka där komministern har engagerat sig i hennes öde. Han har bistått med allt från andlig vägledning till resebidrag när pengarna inte räckt för att åka till Migrationsverkets kontor.

– Han är en riktig människa. Han har hjälpt mig med hela sitt väsen och jag är mycket tacksam, säger Fateme.

Eventuellt planerar hon att låta döpa sig i den lutherska tron. Men egentligen tycker hon inte att just det spelar så stor roll.

– Det viktiga är att man tror på Jesus. Alla på jorden är först och främst människor, och kristendomen bjuder in alla människor till att leva i fred, säger Fateme.

Att religion är en privat, inre angelägenhet, är en uppfattning som ligger helt i linje med ett demokratiskt samhälles värderingar. Ändå ställer den uppfattningen till problem i Fatemes kontakter med Migrationsverket. Hon kan ju inte bevisa att hon är kristen, lika lite som hon kan bevisa att någon vill döda henne för den sakens skull.

– Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill bara leva som en människa. Varför får jag inte det? säger hon.

Just nu råder en plågsam väntan för Fateme och hennes dotter. De vet inte när Migrationsverkets beslut kommer, men om det blir avslag kommer de att skickas tillbaka till Iran inom fyra veckor.

– Jag kommer att begå självmord i så fall. Det är bättre än att dö under plågor och tortyr. Mitt liv är inte viktigt, men min dotters är. Varför har hon inte rätt att leva? säger Fateme.