Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hon för självhushåll med egen ko: "Det är skönt att veta var maten kommer från"

När hon lockar på fjällkon Kruslin låter det: höss kynnan då py vale.
På gården hemma hos Eva Lidberg i Ed lever gamla traditioner kvar. 

– Det är lockrop från Härjedalen som användes förr när djuren betade i utmarkerna. Det skulle höras långt.

Eva Lidberg kommer gående med hink och mjölkpall. Vi befinner oss i hagen under en blek aprilhimmel. Naturen är jordfärgad och ännu inte vaken.

Läs också: Hon förser byborna i Sidskogen med mjölk som i gamla tider: "Djuren ger liv åt byn"

Fjällkon Kruslin följer Eva vart hon går. Kon tittar nyfiket när jag anländer med kamera och stativ. Verkar fundera på om jag är mest spännande eller mest farlig. Beslutar sig för det första alternativet och kommer fram och äter ur handen.

– Hon har sina egenheter. Det märks att hon tänker självständigt. Hon är expert på att öppna dörrar. Hon puttar upp reglar och haspar med mulen och trycker på med kroppen. En gång hade hon tagit sig genom två dörrar in på sitt foderbord. Hon visste ju att det brukar finnas något att äta där. Det var så trångt att jag fick såga ut henne.

Eva lever så nära självhushåll det går. Med en ko ystar hon ost, kokar göbb och messmör till familjen.

– Man går inte till affären så ofta när man har ko. Det är skönt att veta vad det man äter kommer från.

Läs också: Bland ensilage och mjölkmaskin

Allt fler väljer att leva närmare naturen. Permakultur, djurhållning och att producera mat lokalt är trender som växer sig starkare. En viktig del för Eva är djurens funktion som naturvårdare. De håller markerna öppna, särskilt de gamla lantraserna som brukade beta i skog och fjäll och inte på åkrar som kor gör nu. På så sätt tar man tillvara även på det bete som finns på dessa utmarker.

I en hage längre bort går nordsvensken Troll och den pensionerade islänningen Njord. I en annan hage går getter, får och kalvar. Alla djur för sitt strå till stacken.

– Jag använder nordsvensken till att köra hem ved. Av fårens ull tovar och spinner jag, gör rep och använder det till att isolera.

Eva värnar om gamla lantraser. Hennes får kommer från västra Härjedalen från en gård som hennes man är uppvuxen på.

– Ullen anses vara så speciell att slöjdsällskap i USA har bett att få prover skickade till dem. Ullen är både slitstark och mjuk.

När Eva mjölkar Kruslin sker det till noggranna ritualer. Kruslin insisterar på att lägga svansen på Evas nacke. Dessutom vill killingen också vara med, klättra och ställa sig nära.

– Egentligen är det ju inte så roligt med en kosvans men tillåter jag inte det, viftar hon med den så den slår mig i ansiktet.

Läs också: Författardrömmen slog in med kossan Margit

Själv växte Eva upp utan djur. Hennes familj var allergisk. Men Evas intresse för djur och gamla hantverk var stort. När hon var elva, tolv år började hon tillbringa tid hos de äldre på gårdarna runt om trakten. 

– Jag berättade för en äldre dam att hon stickade så fina sockor och då sa hon: då får du komma hem till mig så ska jag lära dig. Så jag tog bussen till henne och fick bo där. Lära mig sådant som att spinna och sticka. Eva har fört arvet för dessa förindustriella kunskaper vidare. Hon undervisar i att tova ull och göra rep på museet i Ljusdal. 

– För att kunna bevara dessa kunskaper och föra dem vidare till kommande generationer är det viktigt att vi använder dem nu.

Hos en äldre kvinna på en fäbodvall övade sig Eva i att kärna smör och ysta ost. En dag var kvinnan så sjuk att Eva tog över.

– Hon låg i sängen och instruerade mig i hur jag skulle göra. Första gången jag skulle kärna stänkte det grädde ända upp i taket. 

Läs också: Hon flyttade till Hälsingland för att komma nära naturen