Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Höjden får mitt adrenalin att pumpa

När jag klamrar mig fast på berget med trädtopparna någonstans långt där nere, då undrar jag vad jag egentligen håller på med. Det är myror och spindlar som ska krypa runt omkring på klipporna, inte en människa som är rädd för höjder. Benen skakar helt okontrollerat, inte längre på grund av höjden utan snarare allt adrenalin. Jag ser Ljusnan rinna bortom skogen och jag inser hur högt upp jag egentligen är.

Annons

Karin Trolin driver företaget Explore 61° N som bland annat arrangerar olika äventyrssporter runt om i Hälsingland. Hon ska hjälpa mig upp för en klätterklippa på Mörkberget som ligger strax utanför Järvsö.
– Hälsingland har inte de högsta bergen eller de häftigaste forsarna men vår natur och utsikt är oslagbar, säger hon.
Vi promenerar en bit i skogen för att komma till klippan.
– Där uppe är den, säger Karin och pekar på ett grått stenblock som skymtas mellan träden.

Det som möter mig när jag kommer fram är en vägg, en klippa som går nästan 50 meter rakt upp i luften. Jag betraktar väggen och inser att den praktiskt taget är helt slät sånär som några smala sprickor. Karin visar hur jag ska ta på mig selen och säkra alla spännen. Hon går runt branten för att sätta toppsäkringar som hon ska fästa klätterlinan i. Hon virar ner sig själv för branten, med James Bond-hopp kommer hon farande ner i en väldig fart. Jag inser att jag inte bara ska ta mig upp för klippan, jag ska ner också. Jag får låna ett par klätterskor som är mjukare än vanliga skor, med sulor även på sidorna.
– Det är för att man ska kunna hitta olika grepp med fötterna. Du anar inte vilka ställen du kan få in fötterna när du börjar klättra, säger Karin. 

Hon förklarar att jag ska leta efter sprickor och utbukningar att sätta fötterna och händerna på när jag klättrar.
– Det är viktigt att du använder benen och inte armarna när du klättrar. Man måste våga lita på att utrustningen håller, säger hon och börjar sätta fast mig i linan som är fäst vid toppen av klippan. Hon lägger linan i en åtta, genom öglan i selen och sen ska den träs i samma spår som åttan. Linan och knuten är min försäkring att jag inte ramlar ifall om jag tappar balansen.
– En snygg knut är en duktig knut, säger Karin när hon är klar.
Den andra änden av linan fäster hon i sin egen sele, om jag tappar fästet kan hon dra och se till att jag inte ramlar.
– Dessutom kan jag dra lite så att du får extra fart om du behöver hjälp för att ta dig upp, säger hon och jag funderar om det finns någon möjlighet att hon kan dra mig hela vägen upp.

Jag tar plats vid klippan där Karin säger att det är lättast att börja, om jag tar mig upp fem, sex meter finns det en liten smal platå innan jag kan ta mig vidare till en bred spricka och även förvänta mig lättare klättring. De där fem, sex metrarna känns väldigt långt borta när jag står vid foten av klippan. Jag tar mig med möda upp två meter. Det känns hopplöst. Väggen är så slät att jag inte hittar något att greppa med händerna, benen skakar, och ena foten värker eftersom den är fastkilad i en spricka.
– Flytta vänsterfot lite mer åt höger så kan du sedan kliva upp en liten bit och ta tag i sprickan med händerna, ropar Karin nerifrån marken.

Jag vågar titta ner lite för att se hur väggen ser ut där jag har fötterna och upptäcker att jag kan flytta fötterna till ett bättre ställe. Jag börjar koncentrera mig på att leta sprickor och utbukningar och glömmer bort att Karin och fotografen blir allt mindre där nere på marken. Jag följer en spricka och ser att den leder upp till den lilla platån som är mitt första delmål. Jag greppar tag med ena foten och skjuter ifrån och så har jag avancerat ytterligare en meter.
– Hitta så att du står bekvämt och vila en stund, så kan du fundera hur du ska ta dig vidare, ropar Karin när jag når platån.
Mina ben skakar, förmodligen av allt adrenalin; av att befinna sig så högt upp ovanför marken. Men fortfarande är jag bara i jämnhöjd med granarna. Klipporna är ljumma av solen som legat på och när jag kör in handen i en spricka känner jag hur värmen strömmar ut. När jag letar efter ett nytt ställe att sätta foten på kryper en myra över min hand. Ett par meter längre upp börjar den stora sprickan och där kommer det förhoppningsvis att bli lättare att klättra.

Det är när jag är mitt på berget med trädtopparna någonstans långt där nere som jag börjar undrar vad jag egentligen håller på med. Klättrar på ett berg, har jag glömt att jag är höjdrädd? Det är egentligen helt galet, man försöker klamra sig fast på en gigantisk sten och ber en tyst bön om att säkerhetslinan ska hålla.
Jag hade kunnat vara där nere på marken istället, legat hemma i soffan med en bok, med mycket lägre puls och utan rädsla för att ramla ur soffan. Men det hade inte varit någon utmaning. När jag når toppen och väntar på fotografen som vill ta bilder vågar jag vrida mig utåt och betrakta utsikten. 
Ljusnan som rinner bortom skogen och jag hör ett muller från de mörka molnen, någonstans där i skogen ligger järnvägen. Vilken annorlunda vinkel att se världen ifrån, fastselad i en lina på en klippa dryga femtio meter upp i luften. Jag gör inga Bond-hopp nedför berget, istället håller jag hårt i min egen lina och inbillar mig att jag inte kan falla så länge jag håller i den. Det känns konstigt att få fast mark under fötterna igen. Det värker i händerna, jag börjar känna en antydan till blåmärken på ena knäet, men det spelar ingen roll. För jag har fått vara spindelmannen för en dag.