Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hjälp - mitt barn är "emo"!

Ungas stilar har alltid förbryllat och skrämt vuxenvärden. Tonåringar får höra att de är besvärliga, men ibland är det kanske tonårsföräldrarna som är jobbigast? Vuxna glömmer att de själva klätt sig som mods, raggare, hippie, hårdrockare eller panda på 1980- eller 1990-talet. En av de senaste alternativa stilarna i Sverige är det som en del kallar ”emo”. Många föräldrar har fått höra att ”emo” betyder att man är ledsen och vill ta livet av sig, men så är inte fallet. ”Emo” är som sagt en musikstil och dåligt kan vem som helst må, oavsett om man lyssnar på pop, dansband eller dödsmetall.

Annons

"Handlar om känsla och musik."

Maria Glad går i högstadiet på Vågbroskolan. Hon är så kallad ”emo” och lyssnar på bland annat Panic at the disco. Hon har svarta jeans, svart och grå tröja samt ett nitskärp på sig när vi träffar henne på skolan. Håret är svart, uppklippt och luggen hänger ner över ögonen. Stilen Maria har heter egentligen fashioncore.
- Det är egentligen en musikstil och en känsla. Men det har också med utseendet att göra. De som har stilen har ofta färgglada kläder, och stort svart hår.
Det är roligt att se att ungdomar vågar se ut som dom själva vill och inte går enbart efter vad dom får se i tidningar och på teve. Det är ett bevis på att man har ett bra självförtroende om man vågar se ut som man själv vill och inte som andra vill att man ska se ut.
Maria säger att det är jobbigt när det står större gäng nere på stan och ropar ”emo” efter henne. Då känns det som ett skällsord.
- Men när mina kompisar skämtar och kallar mig ”emo” är det okej.
Många har uppfattningen att de som är ”emo” är självmordsbenägna, ledsna och skär sig.
- Men så är det inte, säger Maria.
Det är bara en uppfattning som människor själva skapar och så är det med allt som inte passar inom det ”normala”. Men om ingen vågar sticka ut och ha en egen stil så kommer världen att se väldigt ensidig och tråkig ut. Dåligt kan vem som helst må och de behöver inte synas utanpå eller bero på vilken musikstil man har. Maria är en glad tjej och raka motsatsen till den förutfattade beskrivningen folk har om emo.

Så här har en del vuxna skrivit om sina tonåringar:

Ur tidningen Mama7/12 2007:
Min fina, söta och intelligenta 15-åriga dotter sminkar sig som en ”emo”. Vi har inte förbjudit henne att färga håret, hon måste få prova sig fram. Jag känner mig ledsen och orolig. Hon ser så tuff ut. Jag känner inte igen henne. Och så oroar jag mig för hur hon uppfattas av andra, att hon ska hamna i bråk. Piercning har jag sagt blankt nej till.

Familjeliv.se den 10/11 2007:
Vad i hela världen är en ”emo”? Min son vill färga håret svart, inte bara svart utan KORPSVART, med en speciell halv lugg och köpa ett nitbälte. Hjälp! Ska ha börja använda kajal nu också? Min lilla 14-åring. Nån mer som har ett ”emo”-barn?

Ur en mamma-blogg på nätet, Mammans.zoomin.se den 7/12 2007:
Sonen kom hem från skolan och sa " Kalle i min klass - han är ”emo” nu".....jaha, och vad är ”emo” då? undrar jag. Det är "såna som klär sig i svart, lyssnar på deppig musik, skär sig och försöker ta livet av sig och tycker att allt är tråkigt". Hallå! ”Emo”... jag kan bara tänka var är föräldrarna till de barnen?