Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hjälp Bollnäs att stoppa GHB!

Ibland förefaller livet vara en enda stor prövning. Och inte sällan är det tonårsföräldrarna som utsätts för den största oron och de flesta vaknätterna.
De frestande erbjudandena radar upp sig inför våra barn. Det spelar ingen roll om du är höginkomstagare eller svetsare, kristen eller muslim. När ungarna ska ut och testa flygdugligheten så kan du inte alltid vara med och breda ut dina skyddande vingar.

Annons

Därför kan ingen ansvarig politiker, tjänsteman, förälder eller lärare komma undan med att det är en liten krets som använder den farliga drogen GHB i Södra Hälsingland, företrädesvis Bollnäs. Det räcker alldeles utmärkt med kartläggningen som visar att det finns 10-15 kända fall. Det är 10-15 för många.

Det säger heller ingenting om att hur frekvent förekommande det är på ungdomsfesterna, hur många som vågat testa en gång, men inte uppskattat det sömnliknande tillstånd de hamnat i.

Mimmis mammas konstaterande är hjärtskärande. Att hon trodde att det skulle räcka med att hennes dotter dog. Att det skulle avskräcka resten av Bollnäs jämnåriga att ens våga befatta sig med GHB. Men det är väl samma tankesätt som de praktiserar som skuffar undan den obehagliga sanningen om GHB-missbruket i Bollnäs: det drabbar inte mina barn utan handlar om andras ungar, jag är ung och odödlig – eller hur nu skyddsmekanismerna kan låta.

Reportern Åsa Kastmans utmärkta serie visar att det finns lärdomar att dra som skulle kunna ge en samlad insats mot missbruket. Som inte skrapar på ytan eller skjutsar in problemet i banala förklaringsmodeller.

I Göteborg uppmärksammades GHB-missbruket första gången i Sverige, redan på 1990-talet. Där vet man att det är en lång och gedigen vårdinsats som krävs för att rädda missbrukarna. Det går inte att avgifta offren på akuten och sedan skicka hem dem och erbjuda terapisamtal.

Socionomens Mattias Gullbergs brutala slutsats om varför just Bollnäs är drabbat är rätt slående. "GHB hör hemma i Svennekommuner och avspeglar sig i hembränningskulturen. På något sätt har drogen slagit rot i arbetarklassen".

Socialtjänsten är på rätt spår och inger förtroende när de inte har tänkt spara på missbruksvården. "Liv går före kronor och ören" säger Gunilla Österholm som tillsammans med socialchefen har de allvarligaste intentioner att komma tillrätta med drogproblematiken genom kampanjer i skolor och samarbeten över myndighetsgränserna.

Men ett samstämmigt rop på hjälp till sjukvården kommer här: Det finns ingen avgiftning i Gävleborgs läns landsting. Bollnäs kommun och polis kan självklart jobba ihärdigt på sina fronter men får de inte mer än akuthjälp från sjukvården, kommer samtliga berörda att bita sig i svansen.

På en direkt fråga till landstingsråden så är både Eva Stjernström och Tommy Berger medvetna om den lokala spridningen av den dödliga drogen. Stjernström tycker till och med att uppvaknandet har kommit sent eftersom GHB-missbruket varit känt i fler år.

Bättre sent än aldrig är väl ändå ett konstaterande som är på sin plats eftersom det handlar om unga människors rätt till ett värdigt och bra liv.

Polis och socialtjänst har ett bra samarbete. Nu får landstingspolitikerna vakna och hjälpa Bollnäs. Så kanske spridningen av GHB kan undvikas till hela Hälsingland.

Mer läsning

Annons