Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hetsande vuxna problem för barnidrotten

Skrik, bu-rop och rena påhopp på domare, barn och funktionärer. Det finns tillfällen när man kan fråga sig vem som är barn och vem som är vuxen inom barnidrotten.

– Vid matcher kan föräldrar dras med i hysterin, säger Inger Eliasson, doktor i pedagogik vid Umeå universitet.

Annons

Nio av tio föräldrar anser att aggressiva föräldrar är ett problem inom barn- och ungdomsidrotten. Lika många anser att föräldrar som beter sig illa under matcher ska stängas av. Det visar en undersökning från försäkringsbolaget If gjorde i maj bland 1013 föräldrar med barn under 18 år.

– Jag tycker inte man ska förbjuda föräldrar. Om de inte hoppar på domaren förstås och går helt över gränsen, säger Inger Eliasson, idrottspedagogisk forskare.

Enligt Riksidrottsförbundet ska barnidrott, mellan 7 och 12 år, följa FN:s barnkonvention och bedrivas i en trygg social miljö. Tävlingar ska huvudsakligen ske lokalt och resultaten ska ges liten uppmärksamhet enligt Riksidrottsförbundets riktlinjer.

– De barn jag intervjuat säger att det viktigaste i idrotten är kompisarna, att ha kul och lära sig nya saker. Jag tror de vill ha en positiv stämning där man accepteras även om man gör misstag, säger Inger Eliasson.

Hon har i sin avhandling "I skilda idrottsvärldar. Barn, ledare och föräldrar i flick- och pojkfotboll" studerat relationerna i idrottstriangeln mellan tolvåriga barn, deras föräldrar och tränare.

– Det sämsta med sporten enligt barnen är när tränaren skriker på en eller man misslyckas på en match och får kritik av kompisar. Det man kan se är att när det blir match skiljer sig de vuxnas beteende från träning. Framförallt visar det sig i tuffare krav från ledarna.

Framförallt uttryckte pojkarna i studien att de kände högre press på prestation för att vara en bra lagkamrat, medan flickorna betonade att vara en god vän utanför plan. Flickorna hade också redan lärt sig att de ansågs som sämre på fotboll än pojkar.

Föräldrarna vill att just deras barn ska ha det bra och tycker idrotten fostrar barnet och tränar de sociala relationerna, medan tränarna ofta har en mer idrottslig syn på sporten, enligt studien.

– Men vid tävlingar kan föräldrar som annars försöker tona ner prestationskraven dras med i hysterin och få svårt att hålla igen med kommentarer, säger Inger Eliasson.

Hon ser både för- och nackdelar med ett starkt föräldraengagemang.

– Vissa barn säger att de tycker föräldrarna ska vara tysta. Men de tycker det är roligt att de finns där och är engagerade. Barnen vill visa sig duktiga för föräldrarna och få hjälp med praktiska saker. Däremot finns det tränare som tycker att föräldrarna lägger sig i och inte vill ha dem där alls. De kan ropa tyst! åt dem.

I intervjuer med föräldrar är det tydligt att det ideella engagemanget utanför plan är stort och att det kan leda till spänningar om en förälder inte kan hjälpa till lika mycket som de andra. Ett barn kan också bli lite utanför om föräldern inte har råd att betala medlemsavgift, utrustning och tävlingsavgifter som de andra.

Inger Eliasson är tveksam till elitsatsningar. Hon tror både de barn som blir uttagna kan känna stress och de som blir bortvalda sluta med idrotten. Dessutom hotar A- och B-lag att riva upp kompisrelationer.

I enskilda idrotter slipper barnen pressen att prestera för hela laget, men det kan förstås vara minst lika prestationsinriktat ändå.

– Alla idrotter har sina strukturer och kulturer och alla barn är olika. Jag har studerat fotboll, men inom andra idrotter är det ju samma idrottstriangel mellan tränare, barn och föräldrar, säger Inger Eliasson.

Mer läsning

Annons