Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hemsk historia i bokcirkeln

/

Therése Söderlind vill berätta hur lätt det är för en människa att bli del av en mobb.

Helgas nya bokcirkelbok Vägen mot Bålberget handlar om ett svenskt massmord, som är bara några generationer bort.

Annons

Historien är fasansfull. Och sann.

Det handlar om hur var femte kvinna i tre ångermanländska församlingar blev avrättad på falska grunder.

Ett 70-tal mammor, fruar, systrar som halshöggs och brändes på bål. Angivna som häxor av sina grannar och ibland av sina egna barn. Och det handlar om hur man vaknade upp några år senare och förstod vad man gjort. Och om hur man kan gå vidare.

Denna masshysteri skedde på 1670-talet. Nästan alldeles nyss, om man betänker att dessa trehundra år motsvarar bara 8-10 generationer. Du kanske träffade din mormorsmor. Trolldomsprocesserna är bara tre gånger så långt bort. Det hade kunnat vara vi. Biologiskt är vi exakt som de, menar Therése Söderlind.

– Hade du och jag varit med för tio generationer sedan hade vi antingen varit bland de dömda eller de som sett till att detta hände, säger hon.

Vägen mot Bålberget hoppar mellan nutid och dåtid. Therése Söderlind tycker att vi bör lära av häxprocesserna. Vi människor har uppenbarligen lätt att gå på enkla lösningar från starka ledare. Då var det prästen som skyllde missväxt på kvinnorna. Nu är det politiska ledare som står för enkla lösningar på komplexa problem. Det går också att göra paralleller till nätmobbing.

– Vi måste förhålla oss till ondskan, är den nedärvd? Varför blir man en del av en pöbel?

Therése Söderlind besökte de platser kring Nyland utanför Kramfors där häxprocesserna ägde rum. Dels Bålberget, dels källaren där kvinnorna tros ha suttit inspärrade hela vintern.

– Jag satt i kyrkan där kvinnorna fick höra prästens fångpredikan innan de drevs mot sin död av traktens män. Då landade historien i knät på mig, dramatisk men sann. Jag hade tänkt skriva en annan bok, men kunde inte hålla den här berättelsen ifrån mig.

Therése Söderlind bor i Uppsala med man, tre barn och tiken Garbo. Hon är uppvuxen i Ångermanland. Där utspelar sig även hennes debut som kom 2010, och båda hennes böcker doftar mycket Norrland. Hon lämnade landskapet vid 19 års ålder 1984. Hon ville se världen, och det har hon gjort. Mest som biståndsarbetare men först som programmerare. Hon gjorde datorprogram som styrde självgående kranar, truckar och rullband i höglager. Stora hallar med höga hyllor, fulla med prylar som skulle till rätt plats på rätt tid.

– Det är jättehäftigt, det rör ju på sig. Man trycker på enter, så går det iväg en kran och hämtar en låda och ställer på ett band.

Kunderna fanns i USA, England och Schweiz. Therése Söderlind var en ung nörd som älskade att gå in i datorprogrammens fascinerande värld. I intensiva jobbperioder kunde hon drömma om programmen. Inte så olikt romanskrivandet, alltså.

– Man måste ha både fantasi och logisk förmåga i båda jobben. Och man måste vara sorterad i huvudet för att hantera så stora mängder text.

Hon känner lite skräckblandad glädje över att Helga valt hennes bok till bokcirkeln. Hon vill att berättelsen ska bli spridd och diskuterad. Men det är lika som med recensioner – att bli offentligt bedömd är nervöst.

Vad vill du skicka med oss som ska läsa Vägen mot Bålberget?

– Nu ska jag vara fånig: läs den inte i sängen, då får du ett kilo bok i huvudet när du somnar. Nej, jag vet inte... jag skickar med 590 sidor roman, helt enkelt. Man får ut mycket mer av böcker om man pratar om dem, men det är nog inte jag som ska ge de där ingångarna, säger Therése Söderlind.

Fotnot: Therése Söderlind kommer på besök till Helgas bokcirkel. 5 december, på Biblioteket i Söderhamn. Du är också välkommen! Håll utkik efter mer information.

/Helga

Annons