Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Helvetet fortsätter för Fija-liten

Annons

Sofia Rapp Johanssons lyriska berättelse Silverfisken var som ett knytnävsslag i ansiktet på det litterära Sverige när den kom ut 2007. Den handlade i poetisk form om hur hon som väldigt liten utsätts för sexuella övergrepp och slag av sin pappa och hans bekanta. Den var så obarmhärtig i beskrivningarna, så sårig och intensiv att ingen kunde värja sig.

I romanen Tills skulderbladen blivit vingar som kom ut i mitten av mars, har Fijaliten blivit sex år, och förvandlas inte längre till en silverfisk när hon våldtas. Pappa är borta ur bilden, men hennes utsatta situation fortsätter och förvärras. Nu är det låtsaskompisen Knuff som blåser på Fijas rygg så att skulderbladen blir till vingar och Fija kan flyga bort från det hemska en stund.

På omslaget till romanen blickar författarens allvarliga ansikte mot läsaren. Det kräver: Se mig! Den intensivt blå blicken viker inte undan och den säger allt annat än tyck synd om mig.

Det som gjorde Katapultprisbelönade Silverfisken så sensationell var kollisionen mellan det fruktansvärda ämnet och den poetiska formen. Den kontrasten saknas till största delen denna gång. När Sofia Rapp Johansson nu fortsätter att berätta om Fija är det i en mer rak berättarform. Det blir torrare, inte lika magiskt och språkligt nyskapande, men berättelsen är fortfarande oerhört stark.

Fija och hennes tre syskon har bott hos mamma och hennes kille Rickard. Trots att missbrukande mamma ständigt sviker, försvinner, bedrar och kränker, älskar Fija henne över allt annat. Rickard som står ensam med barnaskaran har inte förmågan att ta hand om dem och inte heller farmor och farfar klarar ansvaret. Därför blir det socialtjänsten som hämtar och lämnar barnaskaran till olika fosterhem och däremellan barnhem.

Det jag hoppades när jag läste Silverfiskens poetiska och hemska flöde var att någon skulle se Fijalitens situation och hjälpa henne bort från pappan. Men vuxenvärlden vill inte se hur dessa svårt skadade barn de tagit hand om sedan behandlas i fosterhemmen.

Sofia Rapp Johansson är inte nådig i sin beskrivning av social-tanter och -farbröder som vill väl men inget ser eller begriper. Barnen är störda och svårhanterliga och fosterhem efter fosterhem ger upp, även i dessa finns pappor som slår och våldtar, mammor som slår och kränker.

Fija börjar skolan men här har hon inte mycket stöd att hämta. Hon tar hjälp av låtsaskompisen Knuff för att kunna hantera den inre pressen med hämndkänslor, längtan, utsatthet och självförakt. Fija skär sig i armarna, svälter, bråkar med klasskompisar, rymmer och ljuger. Hon värnar om småsyskonen och slits nästan itu när myndigheterna delar på dem. Det är märkligt nog drömmen om att få komma hem till mamma som håller henne uppe. Det är också den som gör att ingen klarar av att hjälpa de utsatta.

När jag läst om allt det hemska i boken har det varit tröstande att veta att Sofia Rapp Johansson nu är aktiv ledare på Friskis och Svettis i Hudiksvall. Trots den svåra uppväxten har hon hittat tillbaka till livet. En fortsättning av romanen är dessutom inskickad till förlaget.