Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hela Sverige bör bevakas

När Sveriges Radios Asienkorrespondent Nils Horner sköts till döds i Afghanistans huvudstad Kabul nyligen så var många snabbt ute och betonade vikten av fortsatt journalistisk bevakning också av farliga platser.

Annons

De som utförde dådet skulle inte få lyckas med sitt uppsåt att skrämma omvärldens journalister till tystnad, var budskapet. Det är lätt att instämma. Den svenska mediebevakningen av omvärlden blir fattigare om de riksmedier som har egna utrikesredaktioner – Sveriges Radio, Sveriges Television, TV4 och en handfull rikstidningar – inte har människor på plats utan får förlita sig på internationella nyhetsbyråer.

Det är något av ett kvalitetsmärke för riksmedierna att hålla sig med egna utrikeskorrespondenter. I grund och botten är det något bra att utrikesbevakningen i svenska medier inte enbart sker genom Reuters amerikanska lins eller den Qatar-baserade al-Jazeeras bevakning. Och det har aldrig varit lättare än i dag för den som är intresserad att få ta del av flera olika perspektiv och tolkningar av omvärlden. Det är förstås en positiv utveckling.

Samtidigt så går inrikesbevakningen åt motsatt håll. Bevakningen av Sverige utanför storstäderna – eller mer precist: Utanför Stockholm – sätts allt mer på undantag. Det är i dag lättare att hitta reportage i de svenska riksmedierna om pirater i Adenviken utanför Afrikas horn än vad det är att hitta en initierad bevakning av vad som är aktuellt i Medelpad, Norrbotten eller på den skånska landsbygden. Det är som att Sverige sträcker sig från Södertälje till Uppsala. Det ska hända någonting alldeles särskilt för att huvudstadsjournalisterna ska sätta sig på tåget eller flyget för att rapportera från avkrokar som Helsingborg eller Sundsvall.

Det senaste exemplet från i veckan är att TV4 lägger ner sina lokalredaktioner, bland annat den i Sundsvall.

Det är närmast absurt att det skrivs spaltkilometer och görs hundratals inslag i radio och tv om ombyggnaden av Slussen i Stockholm, samtidigt som gruvboomen i Norrland knappt alls har bevakats de senaste åren. Det må vara en sak att tidningar som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet som i allt väsentligt är Stockholmstidningar – SVD går i Sundsvall och norrut inte ens att få med morgonutdelningen längre utan kommer med posten vid lunch – skriver mycket om Stockholm och Mälardalen. Desto viktigare då att en organisation som nyhetsbyrån TT som förser de stora morgontidningarna såväl som landsortspressen med inrikesmaterial, har människor på plats runt om i landet. Men inte heller TT har sedan en tid tillbaka någon endaste reporter norr om Dalälven.

Om de personer som får uttala sig i radio och teve eller i rikstidningarnas paneler nästan uteslutande är privilegierade människor boende i Stockholms innerstad så förmedlas en felaktig bild av Sverige. Sverige är inte bara Södermalm eller Vasastan i Stockholm, det är också Sundbyberg, Sunnanå och Sundsvall; det är Husby och det är Husum. Om de som sitter på makten – den politiska, ekonomiska, mediala och kulturella – inte förstår detta så kommer de att fatta beslut på felaktiga grunder.

Norrland må vara glesbefolkat, men det bor ändå i runda slängar en miljon människor i denna till ytan omfattande del av Sverige. Och en betydande del av Sveriges befolkning bor inte i någon av de tre storstäderna och upplever helt andra problem än de som är aktuella innanför tullarna i Stockholm.

För att visa upp Sverige – hela Sverige – behövs en journalistik som är betydligt mindre fokuserad vid huvudstaden och de frågor som är aktuella där. Det kräver en lokal och regional närvaro i större delar av landet. Tyvärr går utvecklingen åt precis motsatt håll.