Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hästhandlare i snygg kostym

/

Turerna runt Saab Automobiles har varit många. Alltför många.
Redan i samband med att General Motors tvekade kring om Saab skulle avyttras eller likvideras var beskeden, besluten och beskeden osäkra, otydliga och obegripliga.
Sedan Victor Muller klivit in på scenen har det inte blivit bättre. Tvärtom är cirkusen numera fullständig.

Annons

Det går inte att komma ifrån att Muller mest påminner om en klassisk hästhandlare. Förvisso i en modern miljö, allt som oftast klädd i kritstrecksrandig kostym och hästkrafterna det gäller är några fler. Liksom pengarna det handlar om.

När vi på den här ledarsidan kommenterade den spruckna affärsöverenskommelsen med det kinesiska företaget Hawtai Motor Group förutspådde vi att Saab snart skulle sitta i nya bekymmer. Detta eftersom cirkusen runt Victor Muller ständigt tycks återupprepa sig.

För de som bättre vill förstå varför det blev som det blev och blir som det blir rekommenderades då läsning av tre böcker – före detta statssekreteraren Jöran Hägglunds Saabaffären inifrån, ekonomijournalisten Jonas Fröbergs Kampen om Saab och TV4-journalisten Jens B Nordströms Cirkus Muller. Rekommendationen kvarstår. Har man inte läst böckerna finns det all anledning att ägna delar av sommarledigheten åt detta.

Nu står alltså Saab återigen på randen till konkurs. Tidigare har det främst varit problem med att betala underleverantörerna.

Nu klarar man inte ens av att betala ut lönerna.

Att anställda, fackföreningar och underleverantörer är frustrerade, besvikna och riktigt oroliga är fullt begripligt. Men att så många väljer att rikta sin vrede mot regeringen för det inträffade är däremot svårbegripligt.

Regeringen har hela tiden ställt upp för Saab.

Man har förmått General Motors att ändra sitt beslut om likvidation till att i stället genomföra en försäljning.

Man har hjälpt till i förhandlingarna mellan olika intressenter.

Och man har fattat snabba beslut så fort som ett ärende har hamnat på regeringens bord.

Ändå riktar IF Metalls ordförande Stefan Löfven riktik mot regeringen för att den ryske finansmannen Vladimir Antonov inte har godkänts som ny ägare. Trots att regeringen inte har motsatt sig något sådant.

Löfven påpekar bland annat att General Motors redan i april uppgav att de var beredda att acceptera Antonov, men att det återstod vissa frågetecken. Dessa frågetecken menar Löfven att regeringen tillsammans med GM och Europeiska investeringsbanken måste räta ut.

Det här är en något underlig inställning. Borde det inte vara Antonovs uppgift att tillsammans med Saab Automobiles ägares räta ut dessa frågetecken? Riksgälden har redan lämnat sitt godkännande, därmed är regeringens eventuellt kommande beslut bara en ren formalitet.

Frågan som var och en bör ställa sig när kraven på att regeringen ska ta ett större ansvar – och från vissa håll även direkta krav på att staten borde gå in som ägare – är om man själv skulle vara intresserad av att låna ut pengar till Saab. För det är ju faktiskt det som det handlar om – våra pengar.

De som ropar högljuddast om krav på statliga pengar skulle ju själva kunna ställa sig först i kön för att gå i borgen för nya lån åt Saab Automobiles. Till skillnad från statliga bidrag skulle den typen av allmosor dessutom vara förenlig med EU:s lagstiftning.

Men är deras förtroende tillräckligt stort för hästhandlare Muller för detta? Tveksamt, för att inte säga högst osannolikt.

Att ropa efter att andra ska agera är en sak. Att göra det själv en helt annan.

Annons