Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Har vi råd att låta bli?

/

Varför lockar inte lärarjobbet till sig unga människor? Varför gapar så många platser tomma på lärarutbildningarna?
Och vad händer om studenterna fortsätter att nobba jobbet som lärare?

Annons

När Verket för högskoleservice summerade antagningarnas till lärarutbildningen i höstas konstaterade man att bara sju av tio platser var fyllda. På en del lärarutbildningar var inte ens hälften av platserna fyllda!

Inte nog med det. Lärarutbildningen hade extremt få förstahandsansökningar. Närmare bestämt var det bara 1,2 sökande per plats. Det kan jämföras med Finland där det går sju sökande på varje plats.

Nu varnar allt fler för att Sverige står för en nationell lärarkris inom tio år. Lärarförbundet säger att vi behöver 80 000 nya lärare inom åtta år. Den något mindre partiska Statistiska Centralbyrån räknar med att det kommer att saknas 43 600 lärare om åtta år.

Men även denna lite mer försiktiga prognos är alarmerande och borde få politiker och myndigheter att reagera. För vad händer med våra barn och unga om inte de allra bästa och mest lämpade personerna blir lärare? Lärarjobbet är ett av vårt samhälles allra viktigaste jobb.

När undersökningsföretaget Demoskop frågade drygt 400 studenter om varför de sökt andra utbildningar än lärarutbildningen angav de framför allt tre orsaker. För det första krävde de flesta högre lön på mellan 5 000 och 15 000 kronor mer i månaden. För det andra ville studenterna ha bättre arbetsmiljö och för det tredje ville de ha större karriärmöjligheter för att bli lärare.

Rätt rimliga krav kan tyckas. Varför ska exempelvis en student satsa på att bli lärare i matematik - som har de flesta tomma utbildningsplatserna tillsammans naturvetenskap – när de kan satsa lika lång tid på någon teknisk högskola eller Handelshögskola och tjäna mycket mer.

Nu är bättre lön inte hela lösningen även om lärarfacken slår på stora trumman i den frågan. Visserligen är lärarlönerna i Finland något högre än i Sverige, men det är inga avgrundsskillnader.

Däremot har lärarjobbet en helt annan ställning och uppskattning. Där måste dessutom studenterna läsa minst fem år för att arbeta med de yngre barnen. För att undervisa ungdomar från sjuan och uppåt krävs minst sex års studier.

Och ändå går det som sagt sju sökande på varje plats till lärarutbildningen! Kanske ingen tillfällighet att eleverna i Finland också uppvisar bättre skolresultat än i Sverige.

Även om lönefrågan är viktig borde facken också satsa kraft och energi på att våga pröva nya flexibla anställningsformer och driva frågor om arbetsmiljö och karriärutveckling.

Dessutom borde facken satsa på att visa att lärarjobbet redan nu är ett bra jobb där många trivs och inte har en tanke på att göra något annat. Varför inte fokusera på lärarjobbets möjligheter och betydelse i stället för att ständigt lyfta fram allt elände?

Kanske borde lärarfacken och Sveriges kommuner och landsting tillsammans göra en gemensam undersökning av vad som skulle kunna få fler unga människor att söka sig till lärarjobbet.

Klart är i alla fall att ekvationen med allt färre sökande till lärarutbildningen, och allt fler som kommer att gå i pension under de närmaste åren, innebär att skolorna kommer att få allt fler obehöriga lärare.

Skulle vi tillåta det på andra områden? Låta någon obehörig laga tänderna eller operera knäleden? Låta någon obehörig spaka planet eller köra bussen?

Barn och unga är det viktigaste vi har. De måste få den bästa tänkbara start i livet. Av de bästa tänkbara lärarna.

Det kommer att kosta en hel del. Men har vi råd att låta bli?

Mer läsning

Annons