Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Han styr ett anrikt företag

Bo Zetterman basar över 35 anställda, 8 tankbilar, 105 tankcontainers och 55 dragfordon.
Som delägare i familjeföretaget Josef Lindberg har han inte bara hunnit med ett generationsskifte - utan även ändrat struktur.
Och nu är han det högsta hönset.

Annons

Nästa år fyller Josef Lindberg i Sandarne AB 60 år. Det är alltså ett anrikt företag som vi knackar på hos den här soliga, men kyliga februaridagen.

– Välkommen in, säger Bo Zetterman och tar oss med till det innersta rummet.

Det är här han huserar och på golvet håller James koll på sin husse. Han är en Parson Russel och en av firmans kelgrisar får vi veta.

Själv har Bo Zetterman styrt Josef Lindberg sedan 2005.

– Visst är det ett anrikt företag, säger han och slår sig ner vid styrelsebordet.

I dag transporterar företaget papperskemikalier till kunder både i Sverige och utomlands. Men så har det inte alltid varit.

När bröderna Sven och Josef Lindberg startade för 59 år sedan var affärsidén att ta hand om sjunktimmer som de skulle sälja vidare till industrin. De muddrade utanför Sandarnefabriken och med båten Runö bogserades pråmar i skärgården.

Med tiden fick de fler och fler maskinuppdrag åt lokala industrier vilket resulterade i inköp av traktorer och grävmaskiner. Plötsligt var Josef Lindbergs ett åkeri.

Under 1960-talet, när bröderna valde att gå skilda vägar, hade man en stark inriktning på tankbilstransporter. Så var det 1980 också när Josef Lindberg sålde sitt livsverk till Evert Zetterman och Ola Wahlberg.

Det är alltså här som Bo och brorsan Bengt Zetterman kommer in i bilden. Söner till Evert och yrkesvalet var ganska självklart. Från början jobbade båda två som maskinförare.

– Jag funderade väl egentligen aldrig på något annat. Efter skolan och lumpen var det självklart att börja jobba i företaget, säger Bo.

När företaget var som störst hade de 110 anställda, 40 tankbilar och maskiner som gick vid Ala sågverk.

– I slutet av 1980 började jag och brorsan jobba allt mer på kontoret. Han med försäljning och jag med personalfrågor. Jag har alltid varit intresserad av människor och ser hellre möjligheter än problem. Det mesta går faktiskt att lösa, säger Bo med ett leende.

En bra egenskap som gjorde att han tog över som vd 2005.

Två år innan hade familjeföretaget stått vid ett vägval som handlade om liv och död. Det var då den utländska konkurrensen gjorde sig påmind och prissänkningarna på transporter handlade om tvåsiffriga procenttal.

Lösningen gick som på räls.

I stället för att transportera allt via tankbilar valde de att komplettera med järnväg. De gjorde sig snabbt av med ett flertal tankbilar och införskaffade dragfordon och löstagbara tankcontainers för att kunna utnyttja både väg och järnväg.

– Även om det tar betydligt längre tid att frakta via räls så har vi blivit kostnadseffektivare. Nu har vi en personalstyrka på 35 och hyr in de tjänster som behövs utöver det, säger Bo.

I dag står järnvägen för 40 procent av Josef Lindbergs omsättning, 30 procent får de in genom de egna bilarna och 30 procent genom att köpa tjänster. Ett drag som hållit firman på fötter.

Men Bo har inte bara varit med om att strukturera om företaget för att undvika en framtida kris. Tillsammans med brodern har de också klarat av ett generationsskifte. Och det är inte alltid så lätt om det finns många starka viljor, vanor och inpinkade revir med i bilden.

Själv ser Bo ut att fundera lite innan han svarar på hur den tiden var.

– Om jag säger så här, i dag har vi lärt oss att skilja på jobb och privatliv. Vi pratar inte längre om företaget på familjemiddagar och det är skönt. Ett måste faktiskt.

Hans råd till andra som står inför samma sak är att ta hjälp utifrån. Det kan behövas en jurist som löser de ekonomiska och tekniska frågorna och en annan som tittar på den emotionella biten, alltså, vem som är mest lämpad för vad. Allra viktigast är nog ändå att sätta ett datum för när övertagandet ska ske.

– Annars kan allting dra ut på tiden och det blir svårare för den som ska lämna. Mitt råd är alltså att sätta ett stoppdatum, gör sedan en agenda över allt som ska göras fram till dess. Då får man en tydlig struktur och det blir lättare för alla inblandade.

I dag fungerar allting smidigt generationerna emellan, men om han skulle rekommendera sina egna tre döttrar att ta över, det vet han inte.

– Jo, kanske ändå. Men då måste de själva bestämma om de vill eller inte. För mig är det inget måste att de tar över.

Precis som när han pratar om hur roligt det är att se personalen växa genom att låta dem ta egna initiativ, vill han uppmuntra döttrarna till att hitta sina egna styrkor och mål.

Det är då det blir bäst.