Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hammars gårdsmuseum

En solig dag i byn Roteberg kommer en grupp barn gående på grusvägen mellan skolan och det lilla gårdsmuseet vid Hammargården. Museet är iordningställt av Erik och Kerstin Hammar. Där visar man arbetsredskap och andra bruksföremål och ting.

Annons

Kerstin tar emot barnen och deras lärare klädd i huckle. Museet är inrymt i en gammal timrad hölada. Men den är inte äldst. Ett häbre lite längre ner i backen kan vara från slutet av 1600-talet.

– Gården Hammar har gått i arv, odelad i samma släkt sedan 1500-talet. Nu äger vår son Lars-Olof och Åsa Hammar gården. Det var när Erik levde och vi hade gården som vi ställde i ordning museet. Varför ska alla gamla saker ligga i olika lador, frågade vi oss, säger Kerstin Hammar.

Erik skrev också lappar med information om de olika föremålen, så inget skulle falla i glömska.

"Linet drogs genom "gallret" för att frukten, kummer´n, på linstråets topp skulle avlägsnas", står det på lappen intill den grovtandade kam som användes vid repning under linberedningen.

– Allt som finns här är över 100 år gammalt, säger Kerstin Hammar.

Det är förskoleklassen från skolan i Roteberg, som hälsar på denna dag. Gabriel Hammar, Kerstins barnbarn, är här med sin klass. Barnen är intresserade och frågvisa under Kerstins rundvisning.

Morabo fäbod hör till gården Hammar och Kerstin visar ett ok med hinkar, som vattnet bars med. Vad skulle vattnet användas till, undrar hon.

Kanske skulle korna diska, säger någon och det hörs fniss i gruppen. Bilden av diskande kor är onekligen rolig.

Men i första hand skulle korna dricka vattnet liksom fäbodjäntorna. Ville någon bada, så fick de göra det i någon tjärn eller sjö eftersom det ofta var lång väg att gå för att hämta vatten.

En gammal skrinda väcker minnen hos Kerstin.

– Jag bodde i Dalarna i min barn- och ungdom. Vi åkte med häst och skrinda till julottan i Boda kyrka. Man bäddade fint med varma skinnfällar, säger hon.

Till skrindan hör en stor trälåda. När man åkte till skogen för att fälla träd eller kola och skulle övernatta, så hade man maten med sig i den där lådan.

Barnen får sitta på fårfällar. Och fårfällar sov man på, när man övernattade i en skogskoja eller fäbodstuga.

– Fårskinnet var varmt. Man hade inga lakan. Lakanen var kalla, men fårskinnet höll värmen, säger Kerstin.

Vad är då tröger? Det är helt enkelt en form av snöskor av trä. När det hade snöat under natten och vägarna var oplogade fick barn och vuxna knyta fast trögerna på skorna.