Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vilmer kom till genom konstgjord befruktning

/
  • Toni och Cecilia Vanhatalo fick sonen Vilmer med hjälp av konstgjord befruktning.

Efter att Cecilia och Toni gift sig började de längta efter ett barn. Men åren gick utan att det kom någon bebis och till slut vände de sig till en klinik för att få hjälp. I somras kom sonen Vilmer med hjälp av konstgjord befruktning.

Annons

Ljusnefödda Cecilia Andersson studerade till förskollärare när hon träffade Toni Vanhatalo via en dejtingsajt för tio år sedan. Paret älskar att resa och tanken på att skaffa barn låg långt bort. 2010 gifte de sig och blev herr och fru Vanhatalo, och 2011 flyttade de till Vallentuna eftersom Cecilia fått jobb på Arlanda och Toni inom byggbranschen. Efter det slutade Cecilia med sina p-piller eftersom de kände att ett barn skulle vara välkommet. Men åren gick och inget hände, och en dag såg Cecilia en annons i den lokala tidningen om en gynekologisk klinik.

– Jag tänkte att det var dags att ta tag i det eftersom det inte blev något barn, säger Cecilia.

Efter inledande samtal på kliniken påbörjades en utredning för att ta reda på om det var något fel som gjorde att de inte blev gravida. Men proverna visade inget.

– Det var skönt att det inte var något fel, men samtidigt frustrerande, säger Cecilia.

Eftersom det kan vara lång väntetid till att få göra konstgjord befruktning, eller IVF som betyder In vitro-fertilisering, ställde de sig genast i kö för detta. Tre försök ingår i Stockholms läns landsting, sedan får man själv bekosta behandlingen.

– Det var inte ens ett års väntan, plötsligt kom brevet om att vi var välkomna för behandling, säger Toni.

Efter samtal och ytterligare prover på Akademiska sjukhuset fick Cecilia börja med hormoner.

– Jag fick sprutor som jag skulle ta hemma, vilket gick bra. Jag trodde det skulle vara mer bekymmersamt, säger Cecilia.

På film utmålas kvinnor under hormonbehandling ofta som lite galna, men Toni minns inte att Cecilia blev påverkad av sprutorna.

– Men det var en stressande situation och jag minns hur jag störde mig på alla som hela tiden blev gravida medan vi misslyckades. Det hade jag inte brytt mig om tidigare, säger Cecilia.

När de skulle plocka ut äggblåsorna fick Cecilia lugnande, men hon minns proceduren som mindre angenäm.

– Det var en jättenål, säger hon.

Efter tre till sju dagar skulle återinförandet ske. Därefter fick Cecilia och Toni vänta 18 dagar innan de gjorde ett graviditetstest. Som visade sig vara negativt.

– Det var jätteledsamt, men vi väntade ut nästa cykel och gjorde nästa försök.

Denna gång ändrade man hormondosen till Cecilia, vilket ledde till att det knappt blev några äggblåsor att plocka ut.

– Vi förstår inte varför de gjorde så, det var dömt att misslyckas, säger Toni.

– Det kändes tröstlöst, håller Cecilia med.

Ett försök med konstgjord befruktning återstod. Hormonerna var återigen höjda och denna gång kunde man plocka ut många ägg. Två blev befruktade, och Cecilia och Toni beslutade att frysa in det ena, vilket kan användas inom fem år. Det andra återinförde man och hoppades på det bästa.

– Jag förväntade mig inget plus på graviditetstestet, det kändes bättre att inte hoppas. Men jag klev upp klockan fem på morgonen för att använda morgonurinen, jag kunde inte hålla mig längre. När det blev ett plus på provstickan tänkte jag "stämmer detta!?", säger Cecilia.

Hon väckte Toni som först inte förstod vad Cecilia hojtade om.

– Jag fattade inget först men vaknade till och blev så glad när jag förstod, säger Toni.

De gjorde tre graviditetstest till, för att vara på den säkra sidan.

Efter tio veckor, när paret kom hem från en resa till Mexiko, gjordes ett ultraljud för att bekräfta graviditeten.

– Det var jättehäftigt, trots att allt som syntes bara var en liten ostkrok. Allt såg bra ut och var som en vanlig graviditet.

Cecilia fick ändå gå på extra kontroller på MVC i Vallentuna. Graviditeten förlöpte fint, men eftersom Cecilia hade förlossningsrädsla gick de på samtal på BB Sophia.

När det var dags för förlossning gick allt hur bra som helst.

– Jag skulle kunna göra det igen, säger Cecilia.

Lilla Vilmer föddes i augusti förra året.

– Det var otroligt när jag fick upp honom på bröstet. Det var ofattbart, vi grät båda två, säger Cecilia.

Nu känns det som om den glada och spralliga Vilmer alltid varit hos dem. Om två veckor börjar Cecilia arbeta efter föräldraledigheten och det är dags för Toni att vara hemma i två månader.

Just nu vill de bara njuta av Vilmer, de väntar något år till med att ta ställning till ett eventuellt syskon.

– Det är helt fascinerande vad de kan göra, vi såg ju Vilmer som en liten cell innan de återinförde honom i livmodern. Då var han minus nio månader gammal, säger Toni.

När de berättat om vad de gått igenom har de blivit förvånade över hur många som varit med om samma sak.

– Det är så många runt omkring oss som haft problem och fått hjälp, det är svårt att förstå varför man inte pratar om såna här saker, säger Toni.

Den tredje augusti blir det ettårskalas hemma i Vallentuna.

Mer läsning

Annons