Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vicky föddes som pojke

/
  • Det är lättare att leva som transsexuell i Stockholm än i Söderhamn. Men det var inte bara därför som Vicky Eriksson flyttade.

"När någon vuxen frågade vad jag ville bli när jag blev stor, som ett yrke eller så, svarade jag alltid att jag ska bli tjej när jag blir stor. De tänkte att det där går väl över. Men det gjorde det inte."

Annons

– Min uppväxt har gjort mig stark. Jag är inte rädd för vad alla ska tycka om mig, säger Vicky Eriksson från Söderhamn.

Hon är 16 år och lever som öppen transsexuell. I bloggen I'm Vicky kan alla läsa om hennes liv. Eller hennes liv som hon väljer att framställa det. Mycket handlar om skönhet, smink och dyra märkesväskor, men också om hur det är att leva som transsexuell.

– Jag har tänkt skriva mer om transsexualitet när jag fått fler läsare. Just nu skriver jag bara på och så får jag utöka den delen mer allt eftersom, säger hon.

Det är inte friktionsfritt att vara transsexuell. Många reagerar starkt på Vicky och hennes blogg.

– Det funkar så i bloggvärlden, mycket går ut på att väcka reaktioner. Många skriver för att provocera. Jag behöver inte göra det, för jag är provocerande för många, i mig själv, bara genom att vara den jag är.

Hur hanterar du de elaka kommentarerna?

– Man påverkar alltid människor på ett eller annat sätt. Det är inte mitt fel att vissa påverkas negativt av mig.

Hon rycker på axlarna. Att folk tisslar, tasslar och blir arga verkar inte vara något problem för Vicky. Hon skiner upp lite när hon berättar om sina närmaste.

– Många transsexuella är väldigt trasiga, ensamma. Jag tror att min styrka kommer från att jag har så starkt stöd från mina föräldrar och min släkt. De betyder jättemycket. Det är de som står bakom mig. Visst, kompisar kan också vara ett stöd, men de människorna som man har levt hela sitt liv med är väldigt viktiga.

Så har det alltid varit. Hennes mamma och pappa har hela tiden funnits där. Det var ingen jobbig stund när Vicky skulle berätta för dem att hon vill leva som tjej.

– Jag har aldrig funderat på att jag ska vara si eller så. Jag har alltid varit tjej, inne i mitt eget huvud. När jag berättade behövde de inte säga så mycket. De hade vetat det länge. De gick mer och väntade på att jag skulle säga något.

Det var inte svårt eller ångestfyllt att berätta. Det har det aldrig varit.

– När jag var typ fyra år och någon vuxen frågade vad jag ville bli när jag blev stor, som ett yrke eller så, svarade jag alltid att jag ska bli tjej när jag blir stor. De bara: "Jaha...". Det var alltid folk som inte trodde på mig eller tänkte att det där går väl över. Men det gjorde det inte.

Hon flinar lite åt minnet. Som barn var det inte svårt att säga "jag ska bli flicka". De mer allvarliga tankarna kring kön och identitet kom i tonåren.

– Jag tog det först inte så seriöst själv, men när jag var 13 typ började jag känna efter lite mer. Det blir att man testar att sminka sig. Testar att spara ut håret lite. Det gick lite i olika steg. Till slut blev det att jag bara bestämde mig helt och sedan har det varit så.

Hon har alltid varit stark i sin identitet. Men precis som de flesta transsexuella finns det kroppsliga hinder att komma över. Vicky stoppade tidigt i puberteten kroppens utveckling mot man. Rösten hann aldrig mörkna och hennes drag har aldrig hunnit bli manliga. Hur kroppen ser ut och utvecklas är viktigt för Vicky.

– Jag vill känna mig kvinnlig, jag vill ha bröst. Det är viktigt att trivas med sin kropp.

Därför började hon tidigt att äta kvinnliga hormoner och mediciner som blockerar den egna produktionen av manligt könshormon. Det märks att hon trivs med hur kroppen utvecklas.

– Jag fick bröst ganska snabbt och mitt ansikte fick mer kvinnliga drag. För mig var det ingen jobbig period när jag behövde gå och vänta på att saker skulle hända.

Men medicinerna har hon inte fått genom den svenska sjukvården. För den som vill byta kön i Sverige måste först gå igenom en utredning som tar ungefär två år. Det går att få hormonbehandling före 18 år, men för en könskorrigerande operation krävs att personen är myndig.

Vicky är kritisk till att en utredning måste ta så lång tid. Hon tyckte inte att hon hade tid att vänta.

– Det hindrar en från att vara den man vill vara i flera år. Kroppen och ytan är en viktig del av en person. Det är också den som spelar störst roll för hur man blir bemött av andra.

Det går att få tag på hormonor på till exempel internet. Men att behandla sig själv utanför sjukvården är inte riskfritt. Vicky säger att hon är beredd att ta riskerna. Det är inte värt att vänta.

– Riskerna får man ta med i beräkningen. Jag kan inte sitta och vänta på att utredningen ska bli klar, men jag har påbörjat den.

Hon har bytt namn och heter numera Vicky, men i passet står det fortfarande man. Målet med utredningen är att så småningom genomföra en operation och byta juridiskt kön.

– Den dagen jag skrivs ut från sjukhuset efter operationen kommer jag att känna mig som en hel människa och vara nöjd med min kropp som den är. När jag går ut därifrån kommer jag att ha uppnått något som jag kämpat för i flera år.

Hon drömmer en stund om den dagen. Det är långt kvar tills dess. Men trots det är det ingen som i dag kan se att Vicky föddes som pojke. Hon är så övertygande att vissa bloggläsare vägrar att tro på henne.

– Folk kan inte alltid förstå att jag kan se ut så här, fast jag inte föddes som tjej. Men att folk reagerar och inte tror att det är på riktigt är ju egentligen något positivt, att jag lyckats, fast det egentligen är en negativ kommentar.

Det är inte alla läsare som blir provocerade. Vissa är tvärtom insmickrande och gör allt för att bli kompis med henne.

– Det märks att folk som aldrig har pratat med mig eller skrivit till mig helt plötsligt skickar ett meddelande. Först om ganska allmänna saker, sedan "det skulle vara jättekul att lära känna dig". Sådana där personer söker alltid efter någon som är högre upp än de själva för att själva kunna klättra.

Andra tror att de kan ställa vilka privata frågor som helst och blir sura när de inte får svar.

– Det är pinsamt när folk blir för närgångna. Kanske inte så mycket för mig som för dem. De skämmer ju ut sig. Dessutom är det oförskämt att fråga väldigt privata saker. Många ställer frågor till mig som de aldrig skulle ställa till andra tjejer.

Det blir mycket snack på en liten ort eller i en liten stad. För ett par veckor sedan flyttade Vicky till Stockholm för att plugga på Textilgymnasiet.

Hade du flyttat till Stockholm så ung om du inte vore transsexuell?

– Nej, eller ja kanske. Svårt att säga. Jag har flyttat hit för att plugga design, samtidigt som det är mer öppet här än vad det är i många mindre städer. Den stora skillnaden är att det inte blir en sådan sensation här. Här får jag kanske bara tio frågor, i Söderhamn får jag tusen. Det är stor skillnad.

De flesta av Vickys nya klasskamrater känner till hennes bakgrund och har läst hennes blogg. Hon är inte orolig över dem som inte gör det.

– Det har aldrig varit svårt för mig att träffa nya människor, men jag vill inte ställa mig längst fram i klassrummet och berätta. Det får komma med tiden.

Hon trivs med sitt nya liv i storstaden, även om hon saknar familjen. Hon var tvungen att bli vuxen ganska snabbt.

– Fast jag känner fortfarande att jag är liten. Men jag har bara lärt mig saker som gör att jag kan göra vuxna saker, fast jag känner mig fortfarande liten. Det är svårt att förklara.

Vad tror du händer i framtiden?

– Jag tänker inte så mycket på framtiden. Jag har funderat på att plugga utomlands efter gymnasiet, men det är inte säkert. Allt förändras hela tiden, för varje dag som går. Jag ser bara framför mig att det kommer att bli bra på ett eller annat sätt.

Mer läsning

Annons