Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varför ska vi rösta?

/

Av alla valfrågor finns det bara en som är direkt opassande. Ändå måste den ställas: Spelar det egentligen någon roll om jag röstar eller inte?

Annons

Rösträtt heter det – och det är precis vad det handlar om. Vår rätt att välja de politiker vi tror är bäst lämpade att sköta landet, länet, kommunen. Och att avsätta de politiker vi inte anser ha skött sina jobb.

Däremot har vi ingen skyldighet att rösta – även om man kan tro det. Soffliggare är ingen positiv titel, och röstskolk låter rent förbjudet. Men att röstningen innebär att göra sin medborgerliga plikt är något vi själva tar på oss. I de bästa avsikter, kanske den högsta av dem alla – för demokratins skull. Men det förutsätter ju att vårt röstande gör skillnad.

På 50-talet ifrågasatte Herbert Tingsten de politiska ideologiernas hälsa, och på 60-talet dödförklarade han dem. Det var förhastat, vet alla som upplevde 70-talet.

Ideologierna lever fortfarande – fast knappast i valrörelsen. Åtminstone speglas det inte i medierna, som mer ägnar sig åt att beställa och bläddra i väljarundersökningar, och att förvandla valet från vad man röstar på, till vem. Blir det Sahlin eller Reinfeldt som vinner? Och ska Wetterstrandeffekten hålla hela vägen?

Gamla beprövade begrepp som trygghet och privatiseringar finns fortfarande, men nu är det moderaterna som värnar tryggheten och socialdemokraterna som vill privatisera.

Snuttifiering, gallupsjuka och personfixering... inget av detta är nytt, bara mer påtagligt. Och inget som motiverar till röstskolk eller ens soffliggande. Men för Söderhamnsborna finns ytterligare ett begrepp – låt oss kalla det Jedingsyndromet.

Lars Jeding var hjälten som kom inridande i Söderhamn med 350 miljoner kronor i sadelväskorna. Regeringens åtgärdspaket skulle få stan på fötter efter industrikriser och flottiljnedläggning.

En förutsättning, förklarade Jeding, var att alla krafter samarbetade. Nu var det inte läge för politiskt käbbel, nu gällde det för alla, socialdemokrat som moderat, att dra åt samma håll.

Det här var inget unikt. När Sverige var hotat under andra världskriget, tillsatte Per Albin Hansson en samlingsregering.

Det är naturligtvis fel att jämställa flottiljnedläggningar med världskrig, men syftet var detsamma – att skapa enighet inför ett påtagligt hot.

Världskriget tog slut, liksom samlingsregeringen. Men i Söderhamn råder fortfarande det stora samförståndet.

Medan centerpartister och socialdemokrater på riksplanet sparkar varandra på smalbenen så ofta de kommer åt, hittar man inte skuggan av blåmärken hos Lennart Olsson eller Eva Tjernström.

Vad som från början var något tillfälligt, och positivt, tycks nu ha blivit permanent och mindre bra. Åtminstone för demokratin i den gamla hederliga bemärkelsen, där åsikter och motsättningar bryts till något vi alla ställer upp på.

Det är möjligt att politikerna anser att det är viktigare att alla drar åt samma håll, än åt vilket håll man drar. De stillsamma seanser som kallas fullmäktigesammanträden tyder i alla fall på det.

Men om det nu är så, blir ju inte frågan vem vi ska rösta på i kommunalvalet, utan varför i herrans namn vi överhuvudtaget ska rösta.

Det är det Kuriren ska ta reda på i årets valbevakning.

Mer läsning

Annons