Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Utomjordingar får mig att gråta

/

När jag var liten bodde det aliens i min garderob. Jo, det är säkert! Flera stycken faktiskt. Om nätterna när jag skulle gå och lägga mig kikade de ut ur garderobsdörren och i värsta fall låg de under sängen och lurade också.

Annons

I första Ung där vi presenterade oss själva skrev jag att det fanns en låt som fick mig att gråta. Nu ska jag berätta om tankarna bakom hatet till den omtalade låten Blue Da Ba Dee.

Dumma saker visades på tv:n när jag var barn. Wallace och Gromit är bara ett av flera groteska exempel. De där lerfigurerna som dagligen byggde maskiner och skickade sin hund till månen för att leta ost. Inte nog med att de var gjord av lera och gjorde dumma saker mot hunden, de var jävligt fula också. Det här såg jag på när jag var ungefär fem bast. Och inte tänkte jag mer på det. Tills jag flyttade till Norrala och upptäckte att mina grannars getter var döpta efter dem. Jävla grannar.

Har någon sett Courage the cowardly dog då? Det har jag. Det handlar om ett gammalt par som bor i en liten stuga mitt i ingenstans. I ett av avsnitten jag såg slutade det med att en robot petade ut gubbens ögon och att tanten åt upp deras hund. Liksom va fan Cartoon network, ge er!

I alla fall, när jag var runt 120 centimeter lång så kollade vi även på MTV då och då. Ni vet, på den tiden då de faktiskt visade musikvideos och inte gravida tonåringar. Mitt under fröjden avbryts vi av en blå liten klump som dyker upp i rutan. Dch det var då det började. Dumma utomjordingar började sjunga med väldigt fula röster om deras blåa värld. Så nu visste jag att de fanns på riktigt, de var ju med på tv. Och där skulle jag, lilla Sofia på fem höstar, gå och lägga mig i min säng, med mina aliens, i mitt blåtapetserade rum.

För någon dag sedan såg jag en dokumentär om obegripliga händelser i historien och slutsatsen de drog var att jorden kommer att tas över av aliens som redan nu finns, men lever på andra planeter. De hade tydligen varit här en gång redan, så varför skulle de inte komma tillbaka liksom. Grejen är den att jag står fast vid att dessa varelser existerar. Wallace och Gromit åkte till månen och fann ost, den fula tanten skickade upp sin hund till rymden, oklart varför men han åkte till rymden i alla fall, och artister sjöng om det på tv:n och visade läskiga videos. Senast jag kollade så lever jag inte i en fantasivärld och jag är ju uppväxt med dessa otyg, så varför ska jag inte tro på dem?

Vi dör ut och återföds i utomjordingarnas plågsamma värld. Tro mig, jag är 17 år och har koll på det mesta.

Mer läsning

Annons