Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tränare med stort hjärta

/

Åke Hellström får årets luciastipendium för sitt arbete som tränare i Sandarne SIF. Själv vägrar han att tro på att det är sant.

Annons

– Det är fortfarande lite overkligt, säger han.

Han är fotbollstränaren som gjort underverk. Med lika delar envishet och ömhet tränar Åke Hellström killarna i Sandarne SIF. Många av dem är asylsökande eller invandrare med uppehållstillstånd.

Fotbollen har funnits med Åke hela livet. Han är född i Norrköping, men flyttade som treåring till Söderhamn när hans mamma gick bort. Pappan jobbade skift och kunde inte ta hand om honom, så han fick bo hos en moster.

Åtta år gammal tyckte Åke att han var stor nog att ta vara på sig själv och flyttade ner till pappan i Norrköping.

– Jag fick laga mat på gasspisen och klara mig själv. Jag växte upp fort. Det var tufft ibland.

1983 flyttade han tillbaka till Söderhamn och spelade fotboll till och från, men det var när en av döttrarna ville börja spela som han tog sig an tränaruppdraget. För ett år sedan kom frågan om han ville träna grabbarna i Sandarne.

– Jag tycker att det är så mycket värt att få göra något för de här ungdomarna. Det är viktigt att de ser att det finns någon som tror på dem.

Många i laget är flyktingar och asylsökande. Det ställer höga krav på Åke som tränare. Många bär på hemska upplevelser och lever i ovisshet om de kommer att få stanna i Sverige.

– De har inte åkt hit på semester, utan kommit hit av någon anledning. Jag får glimtar av det ibland. De kan ha sett sina bröder bli ihjälskjutna eller sin mamma bli våldtagen av soldater. Det är sådant som andra söderhamnare bara ser på film!

– Om jag kan göra så att de får glömma det för en liten stund så är det värt så mycket mer än vad man själv kan förstå.

Främlingsfientligheten som sipprar fram ibland irriterar honom, men ännu mer förbannad är han på alla verkningslösa ryggdunkningar.

– Det finns ingen politiker som vågar ägna sig åt frågor om invandrare. Det enklaste för dem är att ge mig en klapp på axeln och säga hur bra de tycker att man är. Men de gör inget mer!

Men det finns de som fattat. Kyrkorna i Söderhamn har stöttat Sandarne SIF och det har varit ovärderligt. Utan deras stöd hade det aldrig gått. Men från kommunen har det inte funnits någon support.

– Fattar de inte hur jävla bra det här är? Kommunen är inte med på banan över huvud taget.

Asylsökande och invandrare är potentiella söderhamnare och Åke tycker inte att kommunen tar vara på möjligheterna. Här finns en grupp som gärna vill bosätta sig i avfolkningsbygden, men lite görs för dem.

– Drömscenariot vore att vi fick ett erkännande av kommunen. Att de ser oss som ett sätt att marknadsföra kommunen på ett positivt sätt. Att vi ges möjlighet att jobba med det här, dra in pengar till oss själva, till föreningen och till kommunen.

– Hoppet är det sista som överger människan, så jag hoppar vidare ett tag till.

Mer läsning

Annons