Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Super Mario for the win

Redan dag ett i mitt liv, för en sisådär 6 831 dagar sedan, spelade jag Super Mario av någon form.

Annons

Eller jag var väl inte den som höll i kontrollen, men min mamma spelade gärna och likaså min morbror. Från början satt jag och tryckte hej vilt på de få knappar som handkontrollen till Nintendo 8 bit bestod av. Vad jag egentligen gjorde och vad spelet gick ut på, det hade jag ingen aning om…

På min nioårsdag fick jag mitt första egna Mario-spel. På en Game boy turades jag och kompisarna om att springa ifrån köttbullar och hoppa över svampar för att i slutet spöa elakingen och gå vidare till nästa nivå. Vi spelade ända in på småtimmarna, fast under ett täcke medan den andre höll vakt såklart. Föräldrarna fick inte veta att vi passerat sovdags för länge sedan.

Det var inte bara jag och mina kompisar som fastnade för spelet där samma melodi hördes ur den lilla högtalaren, om och om igen. "Mormor, en sådan gamling kan ju inte spela ett så avancerat spel! Hon kommer ju inte ens se banan", tänkte jag. Det var dumt gjort att ge henne en chans. När mamma kom för att hämta mig efter jobbet, x antal timmar senare, satt mormor som klistrad vid skärmen och ögonen var fyrkanter för längesedan. Hur länge hade hon spelat, jo hela dagen. Jag fick inte ens tillbaka spelet när jag bad snällt. "Nej, snart, bara en bana till!" sa hon gång på gång.

Så kom Wii-konsolen och vi var snabba att skaffa oss den tillsammans med Super Mario, både på racerbanan och ute i rymden. Den här gången var det min lillebror som åkte varv efter varv på motorcykel långt efter midnatt. Själv var jag en meningslös föräldravakt, sovandes i soffan. För att inte dra åt sig någon uppmärksamhet stängde han av ljudet på tv:n och lade en filt på golvet. I racerspelet behöver man inte springa runt för att det ska gå bra. Filten låg där för att ingen skulle vakna av de frustrerande sparkarna golvet fick ta emot när det inte gick tillräckligt fort och placeringen inte var nummer ett.

Den folkkäre rörmokaren kommer nog aldrig försvinna ur våra hjärtan, eller från tv-skärmarna. För några dagar sedan åkte jag några mil med en liten pojke, iförd både t-shirt och shorts med Super Mario och hans vänner på. Han kommer växa upp med ett mål, att döda Bowser och rädda prinsessan Peach. Precis som jag. Stolt visade han upp sina kläder och berättade om varje figur. Förutom Super Mario var Yoshi bäst, den gröna dinosaurien med lång tunga. Varför? En dinosaurie vinner över alla, jämt!

Mer läsning

Annons