Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Som att leva i Barnen i Bullerbyn"

/
  • Det var festligt under 1920-talet. Efter första världskriget rådde en aldrig-mera-krig-känsla över världen. Jazzmusik hördes i varje vrå.
  • Ingegerd Rundkvist föddes i Stockholm men växte upp utanför Söderhamn.

Att vara ung på 1920-talet var motsatsen mot hur det är att vara ung i dag.

Det säger Ingegerd Rundkvist, en dam som bestämt hävdar att det var bättre förr.

- I dag tar man saker för givet, men så borde man inte göra.

Annons

Det är en tjusig dam full av energi som öppnar dörren till det hemtrevliga radhuset i Sandarne. Ingegerd Rundkvist föddes i Stockholm på 1920-talet och har sett världen i snart 86 år.

- När jag växte upp var det som att leva i Barnen i Bullerbyn, säger hon.

Ingegerd Rundkvist föddes i Stockholm, men flyttade ganska snart till Gammelsågen, i Sandarne. Där bodde hon sedan, i ett rum med kök tillsammans med mamma, pappa och lillasyster Kerstin.

- Det var vi och några familjer till som bodde i byn, så det var sällan vi fick tråkigt, jag och min lillasyster, säger Ingegerd Rundkvist.

Att vara ung på 1920-talet var nästan motsatsen hur det är i dag. Ingegerd berättar att de använde tidningar som toalettpapper och att det inte fanns några restauranger. Bilar var knappt uppfunna och vatten fanns bara i sjön.

- Ni kan ju tänka er hur jobbigt det var att tvätta kläder på vintern, säger hon.

En gång i veckan kom bagarbilen, slaktarbilen, bryggaren och grönsakshandlaren. På affären kunde man bara hitta varor som kaffe, socker, smör och mjöl.

Och till skillnad mot i dag serverades ingen mat i skolan.

- Med oss hade vi en smörgås och en glasflaska med mjölk. Det var det enda vi fick tills vi kom hem igen på eftermiddagen.

Det skulle dock bli bättre. Sista året Ingegerd gick i skolan införde man måltider till eleverna.

- Först var det bara de mest behövande som fick. Men tillslut fick alla mat. Varannan dag var det välling, och varannan dag var det gröt.

När barnen skulle svara på lärarnas frågor fick de räcka upp handen och ställa sig upp bredvid bänken. Ingegerd tror att det var hårdare att gå i skolan då än nu.

Det finns en händelse som Ingegerd aldrig kommer att glömma.

- Vi hade en pojke i klassen, han hade svårt för sig med skolarbetet. Men annars var han trevlig, snäll och skötte sig väldigt bra. Vi hade en elak lärare som bad honom att hämta björkris från skolgården. Vi andra stod och lyssnade i tamburen, tysta som små möss. När pojken kom in igen fick han ge riset till läraren och lägga sig på skolbänken med rumpan bar, så började läraren att piska honom.

Att vara född på 1920-talet hade också sina fördelar.

- Det var mycket fest! På midsommar fick vi alltid en läskedryck av mamma, men aldrig annars. Och på onsdagar och lördagar dansade vi på Storsjöbaden, jag och Kerstin. Det kom stora artister dit så det var riktiga folkfester!

När Ingegerd var 16 år träffade hon Tore. De gifte sig när hon var 21 och fick sitt första barn året därpå.

- Det fanns ju inga preventivmedel då, så man gifte sig i regel när man blev gravid. I dag är det så lätt att gå ifrån varandra, men då fick man bita ihop i stället för att skiljas, säger Ingegerd.

I dag är det 2013, mycket har hänt och saker har förändrats. Ingegerd känner sig lyckligt lottad som har fått se så mycket.

- Dagens ungdom förstår inte hur vi hade det. Den bästa tiden var skoltiden och när man bildade familj.

Trots övertalningsförsök från barnbarnen har Ingegerd inte skaffat någon dator.

- De försökte ge mig en faktiskt, de sa att man kunde spela patiens på den. Men vem som helst förstår väl att patiens ska man lägga på köksbordet!, säger Ingegerd Rundkvist.

Hon är säker på att det var bättre förr. Då lärde sig barnen hyfs och att ta hand om de gamla. Ingen behövde heller vara rädd för bovar, berättar Ingegerd Rundkvist.

- I dag tar man saker för givet, men så borde man inte göra. Ta hand om varandra i stället.

Ett tydligt exempel på att tiderna förändrats är enligt Ingegerd att nästan ingen längre reser sig eller gör plats för äldre på bussen.

- En gång var det en sån där "sprätthök" som hade ställt sin portfölj på sätet bredvid. Men då rev Kerstin i så han fick gott göra plats till henne också, hon är bra på sånt min lillasyster, säger Ingegerd Rundkvist.

När Ingegerd Rundkvist var ung kunde hon knappt föreställa sig hur det skulle vara att bli gammal. Då trodde hon att gamla mest satt stilla och stickade.

- Men se på mig nu. Jag stickar ju jämt, men att sitta still är det lite svårare med, säger hon.

Mer läsning

Annons