Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sjuksköterska med fokus på det inre

/
  • Sylvia Kronman firar födelsedagen i Rom tillsammans med sina barn.

Sylvia Kronmann har arbetat inom vården hela sitt yrkesliv, ändå har hon aldrig lyssnat på sin kropp. Hon tycker det inre själslivet är viktigast och reser till Rom för att uppleva något fantastiskt.

Annons

Hon har aldrig lyssnat på kroppens varningssignaler, trots sitt yrke som sjuksköterska.

– Jag har haft för bråttom. Det är därför jag fått så mycket sjukdomar, säger den pigga pensionären Sylvia Kronmann.

Det är en annan sak att hjälpa sina medmänniskor.

– Sjuksköterska är jag ju för andra!

Hon föddes i Åsbacka, Sandarne, där hon levde med sin hemarbetande mamma och snickrande pappa i sex år. När pappan avled flyttade modern och Sylvia till mormor, där de bodde fyra vuxna och ett barn i ett rum och kök.

– Vi hade det svårt ekonomiskt, det var utedass på gården och vi fick gå ut och hämta vatten och kasta slasket utanför, säger Sylvia.

När hon nu ser tillbaka på den knapra barndomen ser hon tiden som lärorik.

– Mamma sa alltid till mig att aldrig glömma mitt ursprung, det är viktigt för att ha något att jämföra med, säger Sylvia.

Hon visste redan i Realskolan att hon ville bli sjuksköterska. När hon under 1960-talet gick på Läroverket sommarjobbade hon på Vadtorp, styrt av Inez Wickström.

– Det var ett hem för utarbetade hemmafruar, och mina uppgifter var att hjälpa dem upp ur sängen, skala potatis och bädda.

När hon var 18 träffade hon sin blivande make, och paret fick två barn. Men äktenskapet gick inte som Sylvia trott och som 24-åring stod hon med de två små barnen på varsin arm och bad prästen i församlingen om att få tillåtelse att skiljas från maken.

– Det var förbjudet att skiljas när man hade små barn, i stället var det medling hos prästen som gällde. Han frågade om jag inte visste att det var ett brott mot Gud att skilja sig. Till slut skrev prästen på det papper som tillät mig att få en skilsmässa.

Sylvia har haft några kriser i livet, och varje gång har hon kommit stärkt ur dem. Så även denna gång. Hon levde ensam med barnen i fem år, en bättre tillvaro än livet som gift.

– Det var kanonbra men jobbigt ibland. När jag jobbade helger turades mamma och en barnvakt om att passa barnen.

1975 träffade hon en ny man, som hon levde med i 19 händelserika år.

– Vi reste, seglade och spelade golf, barnen var aktiva inom idrott. Barnen kunde inte ha fått en bättre pappa än honom.

På 1980-talet fick de en son tillsammans, till hela familjens stora glädje. På 1970 och 1980-talen arbetade Sylvia som avdelningschef för intensivvården och som föreståndare på Anestesikliniken. Efter chefsjobbet på intensivvården utbildade hon sig till folkhälsosamordnare och specialistsjuksköterska.

– Det var spännande och givande år.

På 1990-talet tog hon ett kliv in i primärvården.

– Där var folk inte sjuka, vi gjorde inga återupplivningar som jag var van. Men jag ändrade snart uppfattning.

Trots en ständig ström av patienter ville Sylvia att det skulle hända mer i yrkeslivet, och hon startade en vaccinationsenhet. Hon gick kurser på Akademiska sjukhuset i Uppsala och rådfrågade infektionsläkarna i Gävle när hon behövde stöd. Hon vaccinerade många söderhamnare under 1990-talet. När hon sedan gick i pension fick hon en identitetskris.

– Jag visste inte vem jag var eller vad jag skulle göra. Jag sa ja till allt folk föreslog i början och hängde med på det mesta, men till slut orkade jag inte och började sortera. Kroppen orkar inte, men hjärnan är väldigt villig.

Efter skilsmässan 1995 blev hon en sökare och letade en mening med sitt liv. Hon gick en Alfakurs, en utbildning i kristen kunskap.

– Där utvecklades jag i min kristna tro.

Sylvia anser att kristna människor gömmer sig och önskar att fler var öppna med sin tro.

– Det är inget att skämmas över, kyrkorna gör så mycket bra för utsatta människor. Jag har haft så mycket kontakt med människor i stan så jag vet att många skulle må bättre om de blev kristna. Det inre livet är viktigt.

Man blir inte kristen över en natt, men det är inte farligt att närma sig kyrkorna, påpekar Sylvia.

– Tröskeln är låg därinne.

På födelsedagen är hon i Rom för att uppleva kultur och historia.

– Jag har längtat till Rom i flera år, men ingen har velat följa med mig. Nu har jag bokat biljetter och hyrt en lägenhet till mig och mina tre barn. Det här kommer att bli något fantastiskt, säger Sylvia.

När det gäller födelsedagen har hon ingen åldersnoja.

– Det känns bra att fylla år, åldern är inte viktig. Man behöver ju inte se sig i spegeln så ofta och i sinnet känner jag mig ung.

Mer läsning

Annons