Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så mår Isac – ett år efter olyckan

/
  • Snart ett år har gått sedan Isac Rosén, 15, var med om den svåra vattenolyckan. Nu har han köpt en ny bår och inget kan hindra honom från att åka på gummiringen igen.
  • Så sent som för två månader sedan opererades delar av skallbenet tillbaka.

Snart ett år har gått sedan vi träffade Isac Rosén för första gången. Han var mager som en sticka och halva huvudet var intryckt efter olyckan till havs. Men viljan fanns där.

I dag, när vi träffar honom igen, möter vi en 15-åring som gått ut åttan med bra betyg.

– Läkarna sa att jag skulle stå över ett år. Varför då? Jag är trött på allt daltande.

Annons

– Om 16 dagar var det ett år sedan det hände, men det har ju gått rätt bra, säger Isac Rosén och pekar ut mot vattnet.

Där, cirka 50 meter från bryggan, sticker stenen upp som var nära att kosta honom livet. Han har inga direkta minnesbilder av olyckan men han minns uppvaknandet efteråt och smärtorna i huvudet.

– De hade opererat bort en del av skallbenet för att lätta på trycket i hjärnan. Halva huvudet var intryckt, säger Isac.

Det var den 28 juni, på en av fjolårets vackraste sommardagar, som olyckan inträffade.

Isac var ute i stugan i Jonskär med resten av familjen och som vanligt ville han ta en tur på havet, i den stora gummiringen som kopplats till båten.

Han hade gjort det hundratals gånger tidigare och älskade farten. Den här gången var det dock någonting som gick snett.

En gir och gummiringen rörde sig oväntat mycket. Och framför honom – stenen. Sedan – skriken.

– Mamma har berättat att allt gick fort, ambulanser var där på tolv minuter. Först togs jag till Gävle där skallbenet borrades upp, sedan flögs jag med helikopter till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Då var jag visst riktigt risig, säger Isac med ett leende.

Ska sanningen fram svävade han mellan liv och död.

Vi sitter ute på altanen och pratar. Den här dagen är inte lika vacker som då, men utsikten är fantastisk. Stugor, båtar, kobbar och måsarna som ständigt är på jakt efter föda. En oas, dit Isac ofta söker sin tillflykt.

– Att bara sitta i en stol och titta på solnedgången, det är coolt. Jag gillar inte platser med massor av folk, då åker jag hellre hit, säger han och stryker handen över huvudet.

Visst tycker han att det har varit jobbigt då och då. Att det dykt upp svarta tankar, men han har klarat det. I skolan har han varit till 98 procent trots att läkarna ansåg att han skulle stå över ett år.

G och VG i alla ämnen har han fixat utom i idrott och träslöjd som han tvingats stå över på grund av att en del av skallbenet saknats.

Det kunde inte läkarna operera dit förrän för två månader sedan.

– Det skulle ta mellan tre och sex månader att få det ditsatt, det tog tio. Efter olyckan levrar sig inte mitt blod som det ska vilket gjorde att de ville vänta. Fast det höll på att skita sig ändå, säger Isac.

Tre dagar efter operationen i Uppsala började han nämligen att spy och hade svårt att äta.

Röntgen visade att han fått blödningar i hjärnan och det pratades i termer om att ta bort skallbenet igen, för att göra om ingreppet senare.

– Det hade jag aldrig stått ut med, man har ju gått med halva huvudet intryckt så länge. Som tur var stoppades blödningen. Men huvudvärken efteråt, fy tusan, det var betydligt värre än när jag vaknade upp efter olyckan.

Den senaste sjukhusvistelsen tog två veckor och efter fyra veckor var han tillbaka i skolan igen. Nu med kortare hår och ett stort, synligt ärr. Men fortfarande med massor av jäklar anamma.

Redan första gången vi träffades kunde jag inte låta bli att imponeras över Isacs envishet och styrka.

Bara någon månad efter kraschen hade han beslutat sig för att gå i skolan trots läkarens inrådan.

Ett annat mål var att återuppta bandyn så fort det bara gick. Det enda som bekymrade honom var att vid skridskorna gick gränsen för vad läkarkåren kunde acceptera.

Tror ni att det hjälpte?

– Ja, vad då? Jag har åkt skridskor massor av gånger och testat att stå i mål en gång. Jag är en van skridskoåkare, varför skulle jag ramla? Jag gillar inte daltandet, det har varit mycket sånt, säger Isac, och kisar ut mot havet.

Går allt som det ska blir han helt friskskriven i oktober. Det är då livet börjar på riktigt efter olyckan, säger han.

Då kan ingen hindra honom från att vara bandymålvakt i Brobergs P15. Ingen ska behöva hålla ett extra öga på honom av rädsla att han ska få något i skallen. Och håret ska han låta växa – ned till axlarna om det behövs.

– Jag är hårdrockare vet du, spelar trummor i bandet One more funeral. Fast egentligen kan jag hantera alla instrument.

Nej, självförtroendet är det inget fel på. Drömmen är att jobba som musiker men kan han inte livnära sig på det tänker han utbilda sig till sjukgymnast och bli personlig tränare.

Men först och främst väntar sommaren. Han har köpt en ny stor båt och inget kan hindra honom från att åka på gummiringen igen.

– Varför skulle jag vara rädd? En sån här grej kan bara inte hända två gånger.

Dessutom har han ett eget favorituttryck: Isac överlever, spräckt hund ligger.

Om andra inte förstår innebörden bryr han sig inte om.

Mer läsning

Annons