Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Populär pensionärspingis

/
  • Reportern utmanar herren på täppan, Karl-Arne Jansson. Det går inget vidare.
  • Det blir många skratt bland alla kantbollar och nätrullare. Kjell Wiksten, mitten, uppskattas för att han jagat igång det växande gänget gubbar.

Söderhamns pensionärers motionsklubb har gått från fyra spelare till 53 på några år. Lagom långsamt spel och snabba kommentarer är en kombination som tycks locka herrar till hagen.

Reportern som besökte en torsdagsträning gick därifrån med 13 bollar upp till klubbmästarklass. Och 25 år på sig att träna...

Annons

– Vi har säkrat återväxten, säger Kjell-Arne Jansson, gammal spelare i Söderhamns UIF och den vassaste veteranen i hallen.

Han skrattar och det kan han göra efter att ha sopat bordet med en reporter som har ett par decennium på sig innan han kan ta plats i det växande gäng som varje torsdag spelar pingis i Suif:s träningshall. Numera är det träningskläder som gäller på det gamla verkstadsgolvet.

Kjell Wiksten är pensionär precis som de andra medlemmarna i Söderhamns pensionärers motionsklubb, bildad för 20 år sedan och vars tre ben vilar på vattengymnastik, bowling och pingis. Men Kjell Wiksten har jobbat rätt hårt sedan pensionen också. Från att ha varit fyra gubbar runt ett bord 2006 har de blivit betydligt fler. Just den här torsdagen kom medlem nummer 53.

– Procentuellt sett måste det vara världsrekord i att få en förening att växa, säger Kjell Hagelin, 65, som tagit en paus från spelet för att diskutera med Gunnar Östberg, 73.

Snart hugger de en ny motståndare och det blir en ny kamp. Tresetare, ny motståndare för varje match är vad som gäller, två timmar varje torsdag. I slutet av varje säsong koras en klubbmästare. Men både snack och spel har sin givna plats här och Östberg och Hagelin låter bollen studsa tillbaka genom åren.

Här skulle jag trivas som pensionär, tänker jag. Jag gör det ju redan. Spelet må bli långsammare med åren men kommentarerna fastnar aldrig i nätkanten, trots att här lirar ett gäng som tummade idolbilder av Tage Flisberg.

Själv hade jag Jan Ove Waldner på väggen, i Kina kallad Lao Wa – "det evigt gröna trädet". När jag bollar in för att möta Kjell-Arne Jansson står det dock klart att om det någonting som grönskar här så är det inte mitt spel. Hoppet står till att jag nyss fyllt jämnt men den gamle Suif-spelaren vinner direkt när det blir allvar. Hans skruvar biter, mina nerver sviker.

När vi skakar hand efter 4–11, 5–11 så kommer jag på att det är precis rätt sällskap att skylla på rutinen.

Mer läsning

Annons