Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ordförande med mycket i bagaget

/

Han har sålt mjölkningsmaskiner i Pakistan och Iran, mött den ryska maffian och räddat Söderhamns Konstförening från undergång. Möt Anders Norén, den frånvarande familjefadern som slog sig till ro i Mo.

Annons

Våren 2006 var Söderhamns Konstförening på vippen att läggas ned eftersom det inte fanns någon som ville ta över ordförandeposten efter Ola Larsson. Då anmälde en stockholmare med sommarställe i kommunen sitt intresse.

- Jag kan ingenting om konst och är inte mantalsskriven här, men jag kanske duger ändå? lär han ha sagt när han sökte uppdraget.

Blygsamt och knappast sant. Åtminstone inte till den första delen. Anders Norén har varit konstintresserad hela livet.

Han föddes i Stockholmsförorten Solna för 67 år sedan. Beskriver uppväxten under 40- och 50-talen som tidstypisk. Fadern jobbade på försäkringsbolag. Modern var hemmafru. Den fyra år äldre brodern Torbjörn var loket han följde genom uppväxten. Det var idrott, jazz, modellbyggande och tecknande. När de kom upp i tonåren började de gå på konstutställningar.

Så småningom blev det dags för militärtjänsten och Anders kom in som signalspanare, i en tid när det bara fanns en definierad fiende: den röde ryssen. Då fick han lära sig att tala ryska, något som skulle komma väl till pass senare i livet.

I början av 1980-talet fick han jobb hos Alfa Laval och snart var han deras man ute i den vida världen. Som vd för olika dotterbolag var hans uppgift att etablera koncernen på tillväxtmarknader som Pakistan, Thailand, Turkiet och Iran.

I oktober 1993 kom han till ett Ryssland som var mitt uppe i en blodig kris. Ett försök att avsätta president Boris Jeltsin hade utvecklats till gatustrider i Moskva. Soldater låg och sköt på varandra från taken.

- Det är klart att det kändes pirrigt. Hur sjutton ska man kunna göra något vettigt under de här förhållandena? Men jag insåg snart att här var det onormala normalt, berättar Anders.

Det första stora kontraktet som bolaget skrev i landet var med en man som hade jobbat åt ett av de stora ministerierna under Sovjet-tiden och som efter kommunismens fall lyckats lägga rabarber på viktiga tillgångar.

- Han hade en svinfarm ute på landsbygden. När vi kom dit möttes vi av ett antal svarta jeepar och ett gäng stora snaggade killar i märkeskostymer. Då insåg man ett det var någon slags maffia vi hade att göra med.

Anders berättar att han och kollegorna guidades runt på ägorna omringade av fem, sex man med dragna vapen.

- Så småningom lyckades vi trots allt bygga upp en hyfsat normal organisation i Ryssland. Men jag var där och hälsade på nyligen och den där roffarmentaliteten finns tyvärr fortfarande kvar.

Samtidigt som Anders gjorde karriär ute i världen var familjen kvar hemma i Stockholm. Det kunde gå månader utan att han kom hem till fru och barn.

- Det kändes ganska kymigt många gånger. Min fru arbetade heltid och forskade dessutom så det var väldigt påfrestande för henne och mitt dåliga samvete.

När Anders kom hem från sista uppdraget i Iran var han 60 år och tyckte att det fick räcka. Det var dags för pensionen.

- Jag ville ha ordentligt med tid för familjen innan det var för sent.

Hustrun Kristina kommer ursprungligen från Mo och numera bor de precis bredvid hennes föräldrahem. Det som tidigare var deras sommarställe är sedan ett par år permanent boende. Anders säger att han inte saknar storstadslivet det minsta.

- Nej, gud vad skönt det är att slippa alla människor och köer. Här är det en helt annan frihet. Vi bor nästan utan insyn så jag kan bete mig lite som jag vill.

Mer läsning

Annons