Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu går Ljusnekännaren i pension

/
  • Per-Yngwe Ekblad har blivit pensionär och lämnar därmed arbetet på Dibis. Men tro inte att han lägger av helt, han kommer att jobba ideellt.
  • Den öppna spisen är husets stolthet enligt Per-Yngwe Ekblad. Nu får han mycket tid till att peta in pinnar i brasan.
  • Han är glad, men tycker ändå att det är vemodigt att lämna yrkeslivet.

Det han inte kan om hemorten är knappt värt att veta.
Under de senaste åren har han dessutom jobbat på Dibis och har fått bilder och ansikten på ortsbor och händelser han bara hört talas om tidigare.
Nu har han gjort sin sista arbetsdag, Per-Yngwe Ekblad från Ljusne.

Annons

Per-Yngwe Ekblad, eller Pye som han kallas av en del i Ljusne, har slagit sig ner i soffan i vardagsrummet. Det har bara gått några dagar sedan han avslutade sitt yrkesverksamma liv och han är fortfarande lite omtumlad.

På bordet står en vacker blomsteruppsättning som han fått av sina arbetskamrater påbildarkivet Dibis.

– Det känns som jag fick avsluta mitt yrkesliv på rätt ställe. Jag vet inte hur många svartvita bilder jag har scannat, retuscherat och skrivit texter till, men de hade alla en historia, säger Per-Yngwe Ekblad.

Läs också: Dibis utökar – fler scannar in bilder i fler lokaler

Han har alltid älskat historia, när han gick i skolan handlade det mycket om kungar och krig, men ju äldre han blev desto mer ville han lära sig om sin egen historia. Den om människorna som levde i brukssamhället Ljusne och om industrin som en gång blomstrade.

I dag är Per-Yngwe Ekblad en profil och stor Ljusnekännare.

– Det finns inte så mycket kvar nu, det känns som om orten tronar på minnen på fornstora dar. När jag jobbade på Bergvik Alas kontor som senare blev Stora, var det runt 1 500 personer som arbetade inom Ljusneindustrierna. Då hade vi Ljusne kätting som var känt över hela världen, och Plywood, Ljusnehus och Boarden som alla var välkända varumärken.

Läs också: De bevarar bilder för framtiden

Själv vet han mycket väl vad det innebär när industrin rationaliserar och att inte behövas längre. Tre gånger blev Per-Yngve Ekblad uppsagd innan han började jobba på Dibis.

– Tja, vad ska man säga. När jag var 19 år jobbade jag som affärsbiträde på Falkmans elektriskas filial i Ljusne, när de lade ner själva butiken fick jag gå. Nyårsafton 1969 gjorde jag min sista arbetsdag.

Därefter började han jobba på Bergvik Alas centralförråd där han ansvarade för allt material och reservdelar som industrin krävde. Det var också dit de anställda fick gå för att hämta ut sina skyddsskor. Senare avancerade han och blev kontorsvaktmästare i det som numera är Ljusne wärdshus som förfaller för var dag som går.

– Det är en skandal att en så pampig byggnad får förfalla på det här viset. Det är inte bra för samhället, säger Per-Yngve Ekblad.

Men när kontoret var ett kontor stortrivdes han på jobbet och servade tjänstemännen med alla slags kontorsgöromål och skötte samtidigt den interna postgången. På den tiden var det cirkulationskuvert som gällde som skulle skrivas under av mottagaren. Per-Yngve Ekblad jobbade under Sigvard Lemberg, Hans Lundqvist, Erik Nilsson och Rolf Lindberg som inte var disponenter utan platschefer över Ljusneindustrin.

Där jobbade han fram till 1986 då lågkonjunkturen gjorde sig till känna allt mer.

– Plötsligt var man överflödig igen. Men den gången löste det sig när det blev en tjänst ledig på Stora kraft i Bergvik. Där var jag telefonist och kontorist tills Hälsinge kraft köpte upp Stora kraft och jag fick börja i Arbrå. Företaget bytte senare namn och blev till dagens Fortum.

Läs också: Företagsepok digitaliseras

Per-Yngve Ekblad var 54 år när han blev uppsagd därifrån också på grund av arbetsbrist. Den gången blev han arbetslös på riktigt och tog sig fram på konstgjord andning. Han tog ett datakörkort och gästspelade på Patent- och registreringsverket, men långa stunder gick han hemma sysslolös. Och vantrivdes.

– Det var hemskt, jag vet verkligen vad det innebär att vara arbetslös.

Jobbet på Dibis fixade han i stort sett själv. Han begärde helt enkelt att få komma dit. Och det som började som en arbetsmarknadsåtgärd slutade i en anställning.

– Det blev några fantastiska år. I dag finns det över 190 000 svartvita bilder utlagda på Dibis hemsida. För mig som historieälskare är det en guldgruva. Så det har handlat om att förena nytta med nöje, säger Per-Yngwe Ekblad med ett skratt.

Nu har han alltså fyllt 65 och blivit pensionär. Men tro inte att han kommer att sitta still.

Han ska fixa med huset, sköta trädgården och så kommer han att jobba ideellt på Dibis. Lägg där till olika föreningsuppdrag och PRO som han tänker gå med i. I Ljusnes förening vill säga.

– Vet du, säger Per-Yngwe Ekblad. Jag är glad över att jag fick vara med när det här samhället blomstrade. När det var Klubb 21 på Folkan, när vi hade fem kiosker, när industrin tuffade på och skapade tusentals arbetstillfällen. Det var tider det.

Mer läsning

Annons