Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu älskar Jessica sina dansungar

/
  • Jessica Lindell Hörning är lycklig i Söderhamn. Nu stämmer allt – jobb, äktenskap och plats på jorden.    Just nu är poledance roligast. Fast oftast inte utomhus.

Inte trodde Jessica att hon var så bra på att dansa.
Inte trodde hon att det gick att få ett spännande jobb utan en lång och jobbig utbildning.
Och inte trodde hon att ungar kunde vara så härliga.
Ett telefonsamtal ändrade allt.

Annons

Jessica Lindell Hörning är på rätt plats i livet. Rätt stad, rätt jobb, rätt man. Aldrig kunde hon tro att livet skulle utspela sig i Söderhamn, på ett jobb med barn i lågstadieåldern.

Att hon skulle syssla med dans hade hon däremot hoppats. Hon har alltid tyckt om att dansa.

– Dansen är en befrielse för mig, som terapi. Om jag har haft en jobbig dag tycker jag inte så mycket om att prata om det. Det är skönare att hantera känslor med hjälp av kroppen, än att hålla på och analysera allt i huvudet, säger Jessica Lindell Hörning.

Som danslärare är det inte givet att man får så mycket tid att dansa själv. Ibland lyckas Jessica få nån kvart ensam i salen innan eleverna kommer, och då händer det att hon passar på att röja runt för sig själv. På fritiden är poledance favoriten just nu.

Det var först i ettan på gymnasiet i Linköping som Jessica förstod att det är dans hon är skapad för. Hon gick estetiska programmet med inriktning på teater. Där ingick en liten danskurs, och hon blev fast direkt. Hon nosade upp alla extrakurser som fanns. Sedan dess har dansen aldrig varit tråkig, säger hon.

Efter studenten jobbade Jessica i skobutik. Hon älskar skor. Det var kul i början men rätt själsdödande i längden.

– Det visade sig vara roligare att köpa skor än att sälja skor. Du vet man träffar så mycket märkligt folk när man säljer.

Ett par år senare fick Jessica äntligen dansa på heltid. Hon flyttade ihop med sin nuvarande man Dan i Stockholm, och började samtidigt en tvåårig yrkesdansutbildning på Kulturama.

Där fanns en ökänd ung lärare med skarpa ögon. Hälften av klassen var livrädd för honom, berättar Jessica. Andra året, när de förstod att han skulle undervisa dem mycket, blev många bestörta.

– Han var otroligt intensiv, och gjorde precis som han ville. Plötslig var han i danssalen och ropade 'nu kör vi' innan han fått av sig mc-hjälmen. Han brydde sig inte om alla hade kommit, han tog inte närvaron. Sen fick vi åla på golvet, blunda och lägga oss i en hög, kasta oss och snurra. Vi tänkte att han var galen.

Men när Jessica fått kläm på lärarens stil var han den bästa hon någonsin haft. En sådan som bryr sig om alla elever.

Läraren heter Michael Brask, och skulle bli den som puffade Jessicas liv i en ny riktning.

Efter utbildningen i Stockholm var hon rädd att halka tillbaka till jobbet som skoförsäljare. Hon ville inte bakåt, hon ville framåt.

Jessica sökte 4,5-åriga danslärarutbildningen på högskolan i Piteå. Hon ville gå inriktningen mot gymnasie- och vuxenlärare. Barn hade hon inte mycket till övers för. Hon visste inte hur man pratar med dem – ska man vara nån slags käck barnprogramledare?

Hon blev antagen till Piteå. Nu var det alltså dags att bryta upp och flytta väldigt långt bort. Skulle förhållandet med Dan hålla? Skulle hon stå ut med mörkret hundra mil från sina kära föräldrar?

Men beslutet var taget. Studentrummet stod och väntade på henne. Och vad skulle hon annars göra med sitt liv?

En vecka före flytten kom så samtalet från Michael Brask. Vid den tidpunkten trodde Jessica fortfarande att han tyckte att hon var rätt hopplös. Men det var för att han såg Jessicas potential som han hade tjatat så mycket på henne, inte för att hon var dålig. Det berättade han senare.

Michael Brask hade just blivit chef för Kulturskolan i Söderhamn, och nu ville han anställa henne som danslärare på stört.

– Det är ofattbart att ett litet samtal kan ändra riktning på livet helt. En sån liten grej.

Att skippa utbildningen och gå direkt till jobb var ett lätt val. Ett val Jessica hittills aldrig har ångrat. Nu har hon jobbat i Söderhamn i fem år, och älskar sina elever. Hon har kring 100 stycken, från första till åttonde klass. Hon har lärt sig att folk är rätt lika, oavsett ålder. Och man måste inte prata med barn på ett särskilt sätt.

– Nu tänker jag på dem helt och hållet som individer, säger Jessica. Det är ju jättekul att vara med mindre barn, de är spontana och roliga.

Mer läsning

Annons