Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Novell: Våga

Där kom hon som vanligt, smygandes för att ingen skulle lägga märke till henne. Hon tittade rakt ner i golvet och försökte göra sig så liten som möjligt.

Annons

Hennes långa, svarta hår dolde hennes ansikte. Hon höll sig mot väggen, där hon gick längs korridoren. Hon försökte gömma sig. Gömma sig för dom som berättade för henne hur ful hon alltid var i deras ögon, dom som kunde säga dom elakaste sakerna utan att ens blinka. Dom som alltid hittade en elak kommentar åt minsta lilla rörelse hon gjorde. Det spelade ingen roll vad hon gjorde, det var ändå alltid fel enligt dom. Mobbarna.

Mobbarna som jag igår hade sett trakassera henne. Men jag hade inte gjort något åt det, hade inte försvarat henne. Jag hade bara fortsatt gå förbi och låtsas som att jag inte hade sett någonting. Jag hade inte vågat. Inte vågat säga stopp, inte vågat säga åt dom att det var nog, inte vågat fråga Sofia om hon ville vara min vän. För jag vill det, vara hennes vän. Men om jag skulle erkänna det, skulle jag vara död inom en dag. Sofia skulle inte vara ensam. Dom skulle gå på mig också. Jag var feg. Jag kunde inte stå upp för den jag är, kunde inte stå upp mot mobbarna, kunde inte stå för att jag vill vara hennes vän.

Jag vände blicken från henne, öppnade mitt skåp, och tog ut matteboken. När jag vände mig om igen hade hon börjat gå iväg till lektionen. Jag tänkte springa efter henne, men jag tappade pennan och böjde mig ner för att ta upp den. Och när jag tittade upp igen var hon inte längre inom synhåll. Jag tappade modet igen. Jag släpade mig till lektionen. Jag hatar matte. Det finns inget värre. Alla äckliga siffror, alla omöjliga tal som skulle lösas och dom hemska… Klockan ringde. Jag var tvungen att springa sista biten för att hinna till lektionen, annars skulle vår lärare bli galen. Dom som tidigare hade kommit försent till hans lektioner hade fått någon timmes kvarsittning, jag ville inte råka ut för det.

Till slut kom jag fram till klassrummet och öppnade försiktigt dörren. Lars-Göran, vår lärare, hade som tur var inte kommit än. Jag tittade ut över klassrummet, alla bänkar var ihopsatta två och två. Jag letade efter en tom bänk, där jag kunde sätta mig. Det fanns bara en, bredvid Sofia. Jag satte mig ner bredvid henne, dom andra kunde inte reta mig för det, jag hade inget annat val. Sofia verkade förvånad över att någon satte sig bredvid henne, fast det inte fanns någon annan plats där jag kunde sätta mig. Lars-Göran kom och lektionen började. Han pratade om decimaltal tror jag, jag vet inte riktig för jag kunde inte koncentrera mig.

Jag är inte populär, men absolut inte utfryst heller. Jag antar att jag är någonstans emellan, fast ett litet steg närmare populär. Jag har vänner. Ganska många. Fast inte så många just i min klass. Det är konstigt egentligen, hur dom som mobbar andra är dom populära. Jag tror inte att dom är så populära bland alla egentligen, det är nog bara det att alla är så rädda för dom. Dom gör som dom vill, och följer deras oskrivna lagar. Istället för att bara vara sig själva. Dom som någon gång får hänga med deras gäng efter skolan blir överlyckliga. Antagligen bara för att deras popularitet stiger. Varför skulle man annars frivilligt vilja vara med någon som är falsk rakt igenom?

Lektionen var slut, jag hade högst hunnit med att lösa tre tal. Jag slängde ihop alla böckerna i en hög och reste mig upp. Alla trängde sig vid dörren för att komma ut ur klassrummet. Jag väntade tills dom flesta hade gått ut för att slippa trängas. Jag såg i ögonvrån hur Sofia gick lite snett bakom mig. Hon gick sist av alla. Klassen löstes upp, och alla började gå till sina skåp. Sofia gick fortfarande lite bakom mig eftersom vi hade våra skåp i samma korridor, mitt emot varandra. Helt plötsligt kom dom som inte fick komma. Mig ignorerade dom, men dom gick rakt emot Sofia. Jag stannade, men jag vände mig inte om. Jag hörde deras kalla ord, bakom min rygg. Dom kanske skulle glömma vad dom sagt, men Sofia skulle alltid komma ihåg vad hon hade hört. Jag vände mig om.

Mer läsning

Annons