Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Novell: Att få en andra chans

När jag såg skolans ingång och alla människor så började det växa en klump i min mage. Jag tänkte på vad Jonas och Melker hade gjort mot mig de sista dagarna före lovet.

Annons

Det klumpade sig ännu mer i magen. Jag kom ihåg hur de hade tryckt upp mig mot väggen och tagit mina glasögon och brutit sönder dom. Men jag tänkte att jag kanske skulle få en ny chans nu i femman. Men jag var inte övertygad när jag såg att Elvira, Kajsa och Meja kom emot mig och fnittrade och fnissade. Meja kom fram till mig och sa:

– Men hej Fanny, dina bruna ögon och ditt fula bruna hår passar verkligen inte i de där blågröna glasögonen. Kom tjejer vi går, vi vill väl inte ha med en ful tönt att göra eller?

De gick och jag pustade ut. Men jag var inte lugn en lång stund, för där borta på gatan så såg jag Gustav. Mitt hjärta klapprade bara hårdare och hårdare. Jag tyckte så mycket om honom men jag kunde ju inte säga något till en tuff kille som Gustav direkt. För jag var ju jag, gamla äckliga fula jag. Ingen ville ju ens prata med mig så då borde väl inte Gustav vilja det heller.

Men jag kände ändå något slags hopp inom mig när jag gick in genom den stora dörren. Jag rös när jag kom in i klassrummet och alla satt och viskade och fnittrade. Alla förutom Gustav. Jag kände mig varm inombords. Jag satte mig på min plats utan att säga något. När dörren öppnades så såg jag en kvinna i 25-årsåldern. Jag hade aldrig sett henne förut. Hon ställde sig framme vid tavlan och harklade sig.

– Hejsan allihopa jag heter Beatrice och är eran nya lärare. Eran gamla lärare Maj-Britt har ju gått i pension som ni vet, och jag är den personen som fick äran att ha just eran klass. Jag tror att vi kommer att få det bra ihop här. Idag ska vi mest leka lite ”lära-känna-varandra” lekar. Mest för att jag ska lära mig era namn och så. Vi kan börja med en gång. Sätt er i en ring allihopa. Så ja, då ska ni säga vad ni heter och något som ni gillar att göra.

Jag satt bredvid Beatrice och Gustav. Mitt hjärta dunkade hårt. Jag trodde snart att bröstet på mig skulle sprängas, just då i den sekunden så säger Gustav–

– Hej Fanny. Vad har du gjort på lovet då?

Jag fick svårt att andas och blev torr i munnen. Gustav pratade faktiskt med mig så jag var ju bara tvungen att svara.

– Ehhhh, v-v-varit hos mormor och m-m-morfar. Vad har d-d-du gjort då?

– Jag har väl inte gjort så mycket, mest varit med mamma och lillsyrran och badat. Du vet på badplatsen nere vid den lilla sjön, grodsjön tror jag att den heter. Det var säkert tjugofem grader i vattnet! Verkligen superskönt man liksom bara gled fram. Vi skulle kunna åka dit nån dag bara du och jag. Asså, om du vill förstås?

Jag kunde bara nicka till svar. Jag var så sprudlande glad. Gustav ville vara med mig ensam. Jag var ju så himla kär i honom. Jag tänkte för en kort sekund att han kanske gillade mig också. Bara en gnutta eller så. Jag kunde inte annat än hoppas att det var så. Just när jag funderade så sa Beatrice

– Vi kan väl börja här då, och så pekade hon på mig.

– Jag heter Fanny. Jag gillar att inte behöva vara ensam.

– Som du ganska ofta är då!, hojtade Kajsa.

Jag kände hur tårarna brände under ögonlocken. Jag bara sprang. Sprang och sprang och sprang. Till slut så satte jag mig i ett hörn i skolbiblioteket. Jag bara grät. Varför just jag tänkte jag. Varför just jag? Det knackade på dörren. Jag kröp ihop ännu mer. Dörren knarrade när den sakta gled upp. Där i dörröppningen stod Gustav. Blonda blåögda fina Gustav. Jag kände hur värmen spred sig i kroppen och hur jag blev allt rödare i ansiktet för varje sekund som gick.

– Hur mår du Fanny?

– Varför just jag?, mumlade jag till svar.

– Därför att dom är avundsjuka på dig. Ditt vackra bruna hår och dina mörkbruna ögon som glittrar i solen.

– Jag har aldrig tänkt på det så.

– Men tänk lite så då. För det är så det är.

Han räckte fram sin hand och sa:

– Följ med upp till klassrummet igen, annars har dom ju vunnit!

Jag ville egentligen inte gå upp dit igen. Men någonting inom mig sa att jag skulle gå upp. Så jag tog hans hand och reste mig upp. När vi kom in i klassrummet så hade vi såklart släppt varandras händer och vi gick och satte oss i ringen igen. Beatrice viskade till mig:

– Hur är det?

– Okej, det är alltid såhär.

– Men i så fall så är det inte okej!

Hon höjde rösten. Kajsa och Fanny följer med mig till skolbiblioteket nu. Ni andra får prata med varandra om lovet under tiden.

Vi gick väldigt sakta efter Beatrice. När vi väl satt vid det lilla bordet i bibblan så började jag gråta. Jag vet inte var det kom ifrån, jag bara grät. Kanske var det allt jag hållit inne under flera år. När jag väl slutade så sa Beatrice

– Hur länge har det här pågått?

Det var det enda hon sa. Jag sneglade lite på Kajsa men hon sa inget, hon bara satt där alldeles tyst.

– Det började i trean, sa jag lågt.

– Men har du aldrig sagt till någon lärare?

– Jo, men Maj-Britt brydde sig inte. Hon sa att jag bara skulle strunta i dom och det har jag försökt med sen dess. Men det går inte att släppa det.

– Men lilla vän, har du inte sagt något till dina föräldrar då?

– Jo, och dom har pratat med Maj-Britt men hon brydde sig inte.

– Men du, nu ska vi reda ut det här en gång för alla. Kajsa har du något som du vill säga till Fanny?

– Förlåååt, jag har bara varit så avundsjuk på dej. Du är ju så himla fin och jag skulle vilja vara som dig, och för att inte alla skulle börja att tycka om dej så kändes det säkrast att trycka ner dig. Jag vet att Elvira och Meja också känner så här. Jag är så ledsen.

– Vaaaa?

Jag kände mig som ett enda stort frågetecken.

Resten av dagen så körde vi jätteroliga lekar allihopa och jag var så glad över att äntligen kunna vara med de andra, och Kajsa, Meja och Elvira var jättesnälla mot mig. När vi slutade så sprang alla ut i kapprummet. När jag hade tagit alla mina grejer och precis var på väg att gå så kom Gustav fram till mig.

– Du Fanny, ska vi dra och bada nu?

– Ja, det kan vi. Jag måste bara hem och hämta badkläder och handduk först. Men ska vi ses vid grodsjön om en kvart då?

– Perfekt, ses.

Jag vinkade när jag såg honom borta vi bryggan. Jag hörde hans röst

– Sisten i är en badkruka!

Jag släppte handduken och kastade mig i det varma vattnet. Vi badade i säkert en timme. När vi kom upp så la vi oss på handdukarna och vi lät oss värmas av den skinande solen. Jag måste, tänkte jag. Jag måste våga fråga. Fråga om vi ska bli tillsammans.

– Du, jag undrar om du typ skulle vilja bli tillsammans med mig?

Jag vågade. Jag vågade faktiskt!

– Ja, jag hade tänkt fråga dig samma sak.

– Vad bra!

Tänk att allt kunde bli bra ändå. Så bra som jag någonsin hade kunnat hoppats på. <3

Mer läsning

Annons