Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När varje måltid är en kamp

/

Det började med att ta bort pålägget från smörgåsen, sedan inte äta någon smörgås alls, sedan rasa tolv kilo på bara två månader. Johanna vet hur det är att leva med ätstörningar och hur det känns att försöka vara den smala tjejen i modetidningen.

Annons

Johanna sitter vid köksbordet och ler medan hon äter kladdkakan. Hon pratar om det mesta mellan himmel och jord och ingenting tyder på att hon faktiskt har haft ätstörningar.

Men när Johanna var 14 år började hon att dra ner på maten. Till slut åt hon nästan ingenting alls på dagarna.

– Jag ville vara smal och ha den där ideala kroppen, men jag sa ingenting och försökte dölja det. Det var inte så att jag hade planerat att sluta äta, jag bara gled in på det, säger Johanna.

Johanna åt alltid så lite som möjligt, helst ingen skollunch så att hon sen kunde äta lite middag när hon kom hem. Helst så att ingen skulle märka det. Ofta ljög hon om att hon hade ätit hos någon kompis så hon slapp äta när hon kom hem.

Johannas glada humör försvann och hon var ofta deprimerad. När kompisarna märkte att hon inte åt och såg hur hon rasade i vikt förstod de att allt inte var som det skulle. Alla började tjata om att hon skulle börja äta, men det fungerade inte.

Hon dolde sin ätstörning så väl att det var inte i första hand hennes föräldrar som märkte att Johanna nästan inte åt någonting alls, det var hennes kompisar och kompisarnas föräldrar.

– Mamma och pappa såg att någonting var fel, men jag tror de inte att de ville se själva problemet. De ville nog lita på mig och tro på mig när jag sa att inget var fel, säger hon.

Till slut sa Johannas bästa kompis till henne att hon skulle kolla på sig själv i spegeln och fråga sig själv hur hon egentligen mådde. Det var då Johanna började förstå att det verkligen var någonting fel.

– När jag tränade orkade jag ingenting, men sen märkte jag att jag faktiskt orkade mer när jag åt, säger Johanna.

När hon tittar på sig själv på bilder från den tiden tycker hon själv att hon inte alls ser frisk och pigg ut.

Att kompisen var orolig blev början men det som gjorde att Johanna faktiskt började äta igen var skolsköterskan och kuratorn. De sa till henne att om hon inte började äta var dom tvungna att ringa hem till Johannas föräldrar.

Hon började gå hos kuratorn och det kuratorn fokuserade på var inte att Joahnna skulle börja äta. I stället valde hon en annan väg. Kuratorn gjorde allt för att höja Johannas självförtroende och försökte uppmuntra henne med att hon såg faktiskt bra ut.

– Jag såg mig själv som mycket större än jag var. Det tog tre år innan jag kom ur det. Även om det aldrig riktigt försvinner, det kommer fortfarande hjärnspöken som säger att jag inte ska äta. Det är otroligt tufft, säger Johanna.

Hon menar att det är speciellt jobbigt när det är så många runt omkring henne som går på dieter, att det har blivit en grej vara så smal som möjligt och att man inte kan äta allting utan att man ska äta rätt.

– Jag blir ledsen och arg när jag ser andra med ätstörningar, säger Johanna.

Hon tycker att hon har lärt sig mycket av det hon har varit med om, men att det fortfarande finns dagar då hon inte äter så mycket.

– Det är tur att jag har en sådan bra umgängeskrets, det gör det hela lättare, säger Johanna.

I dag skulle Johanna gärna vilja hjälpa andra ungdomar med ätstörningar, till exempel genom att prata om det i grupper. Hon önskar att det kom ut med mer information i skolorna om hur viktigt det är att man äter.

– Det går inte att säga till en person med ätstörningar att den ska äta fem gånger om dagen, det fungerar inte, menar hon.

I dag är Johanna normalviktig och har bra aptit. Hon äter som hon ska och lagar ofta mat till sig själv och resten av familjen.

Fotnot: Johanna heter egentligen någonting annat.

Mer läsning

Annons