Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Monica Törnell: Livet blev inte som det skulle

/
  • – Mitt syfte har aldrig varit att utmärka mig som sångerska. Jag sätter det jag vill förmedla först. Det viktiga är att väcka en effekt hos publiken, att de förstår det jag sjunger om, säger Monica Törnell.
  • Söderhamns-Kuriren 22 februari 1971. Det var nära att Monica inte hade ställt upp i sångtävlingen som blev starten för hennes karriär.
  • Ett porträtt från 1988.
  • Schlager var aldrig Monicas grej, men hon ställde upp tillsammans med Lasse Holm 1986. De vann med E' de' det här du kallar kärlek?

Monica Törnells fantastiska röst gav karriären en rivstart medan kompisarna gick gymnasiet. Hon körde stenhårt och brann ut fort.
Sedan mitten av 80-talet har hon kämpat med sin hälsa, och kämpat för rättigheterna till sina låtar.
Fortfarande är vi många som vill höra henne sjunga.
Men livet blev inte som det skulle.

Annons

En tv-studio 1971.

Den sjuttonåriga Monica Törnell med sin fantastiska röst. Hon ler med rosiga kinder. Cornelis Vreeswijk på gitarr, dubbelt så gammal, bullrig och nonchalant. Självkänslan strålar när Monica sjunger. Men den försvinner direkt när låten är slut och det är dags för intervju.

Lasse Berghagen intervjuar. Han säger att Monica är fin, och "själv är han ju fortfarande ogift". Den unga blonda flickan har dragit upp benen under sig och pillar förläget på sin höga klack.

"Du vet vad du ger dig in på när du börjar sjunga?" frågar Lasse.

Förmodligen inte. Kanske hade Monicas liv kunnat vara helt annorlunda om hon nöjt sig med ett vanligt jobb. Kanske kunde hon inget annat än att kasta sig in i den musikbransch som åt upp henne.

Scenen ovan är med i en tv-dokumentär om Monica Törnell. En dokumentär som inte blivit klar, och som inte verkar bli det heller. En besvikelse, som så mycket annat.

– Ett bra liv? Det vet jag inte vad det är, säger Monica Törnell i dag.

Hon har nästan lika nära till gråten som till sitt hesa skratt när hon berättar om sitt liv.

Läs också: Trivsam lunchkonsert med Monica

Monica föddes i Trönö 1954. Skolan var aldrig något för henne. Hon började jobba extra i en korvkiosk redan under grundskolan. När hon slutat nian tog hon jobb på en fotostudio i Söderhamn. Att söka till gymnasiet fanns inte på kartan.

Och det skulle inte dröja länge innan hon levde drömlivet. Från 17-årsåldern fick hon ägna sig åt att sjunga och träffa spännande människor. Hon gav ut skivor i rask takt och stod mycket på scen. Musikkarriären blommade tills hon var dryga trettio.

Men det fanns hela tiden en mörkare sida. Monica var ensamstående med sina två barn, som hon födde när hon var 19 och när hon var 26. Samtidigt som hon skulle vara mamma styrde hon karriären i full fart, utan manager. Hon reste för mycket, sov för lite och åt inte ordentligt.

– Mitt liv byggde på prestation. Jag måste vara duktig och uträtta något nyttigt varenda dag. Ju mer jag kan uträtta desto mer existensberättigande har jag. Jag var så präglad av att den som inte arbetar har inte rätt att äta. Vilket öde då att bara bli liggande.

Hon säger att hon har använt alkohol för att komma ur sina depressioner, men även då som någon slags vrickad prestation.

– Nu ska vi ta alkohol mellan 18 och 22 och slappna av i fyra timmar. Mega-slappna-av. Sen ska det vara bra.

Alkoholen har fungerat för det mesta, säger Monica. Hon säger att hon klarat sig ifrån beroende.

– Cigg och min hudkräm (hon har använt samma sort sedan 60-talet) är det enda jag varit fast i.

Hest skratt.

Monica tror att hon brände ut sig redan 1982, när hon ser symtomen i backspegeln. Då åkte hon in på akuten flera gånger på kort tid. Sedan blev hon bara sämre. Långa tider har hon inte klarat att jobba alls.

Hon känner sig sviken av vården. Hon är säker på att hon hade mått mycket bättre genom åren om hon hade fått nödvändiga undersökningar och blivit tagen på större allvar. 1984 drabbades hon av känselbortfall, och berättar hur doktorn bara skrattade när hon bad om en ordentlig neurologisk undersökning.

Monica har känt sig ensam i sin kamp, och önskat mer stöd från omgivningen. Hon förstår att hon kan vara besvärlig, eftersom hon säger vad hon tycker.

– Om man inte går med på de mediciner etcetera som sjukvården vill, är det kalla handen. Jag vet inte hur många gånger jag hört 'om du inte går med på det här så sjukskriver vi dig inte'. Man hamnar i beroendeställning, det blir som en kränkning.

I samma veva började en strid om rättigheterna till några av Monicas låtar. Till exempel den drömska Heden från hennes kanske mest älskade album Mica, från 1984. Hon känner sig lurad av dem hon samarbetade med.

Striden är ännu inte löst, trettio år senare. Monica fattar att det ser dystert ut med att få rätten på sin sida. Samtidigt vägrar hon att ge upp hoppet. Det är bättre att vara arg än ledsen och bitter.

– Tron att det kommer att lösa sig är det enda jag fortfarande lever för. Det är viktigt att hålla aggressiviteten i ämnet vid liv. Om jag gett upp hoppet hade jag varit död.

Till slut har Monica fått diagnoserna kronisk trötthetssyndrom, sköldkörtelsjukdomen hypotyreos, reumatisk sjukdom med mera.

Numer mår hon skapligt. Hon lever ensam i ett rum och kök på Väster i Söderhamn. Hon uppträder med ojämna mellanrum. Försöker känna efter om hon orkar.

Läs också: Bollnäs ska skramla ihop 500 000 kronor

Senast hon sjöng var förra helgen, på 80-talsshowen Ett gävla liv i Gävle. Hon framförde bland annat Vintersaga, och bidrog med ett välbehövligt allvar i showen, enligt Gefle Dagblads recensent.

Monica satt på scen med sin krycka och en reklamtygkasse från Söderhamns kommun bredvid sig. Och en stor flaska mineralvatten. Den måste hon alltid ha till hands för att kunna sjunga, förutom cigaretter och halstabletter.

Ända sedan barndomen har Monica vetat att hon vill ägna sitt liv åt att sjunga. Till jul är det femtiotre år sedan hon uppträdde för en stor publik första gången. Då var hon åtta år och sjöng "uppjazzade barnsånger" på LM Ericssons julfest. Personalen var många hundra, och det sägs att de var imponerade.

Det är väl överdrift att säga att Monica slog igenom då. Men den gängse historieskrivningen stämmer inte heller riktigt. Den säger att det var Cornelis Vreeswijk som "upptäckte" henne. Cornelis bodde på Statt i Söderhamn efter en spelning, och Monicas pappa bjöd in honom till sin krog – Tolvan på Oxtorgsgatan 12 i kvarteret över gatan. Det var invigningsfest, Monica sjöng en bit och Cornelis förstod förstås vad det var han hörde. En stjärna. Den store trubaduren bjöd henne till Stockholm för att spela in den första skivan.

Men man kan också påstå att Monica hade slagit igenom redan några månader tidigare. I februari 1971 ställde hon upp i en tävlingen Vocalist-71 på Folkets hus i Ljusne. Hon sjöng jazzklassikern Summertime.

– Egentligen tyckte jag att det var fånigt med musiktävlingar. Det brukade mest vara svensktopp.

Men hon blev övertalad, och musikerkompisarna skjutsade ut henne till Ljusne. Hon vann tävlingen, 500 kronor och en provinspelning för ett skivbolag.

Nu är det november 2015. Vi åker till Ljusne Folkets hus tillsammans med Monica. Det var många år sedan hon var här senast. Lokalerna är ombyggda sedan dess.

– Det är jättehäftigt att vara här. Jag måste smälta det...

Hon tycker att salongen har blivit mindre. Men den maffiga balkongen finns kvar. Där uppe satt musikmastodonten Eskil Eckert-Lundin och resten av juryn som utsåg henne till vinnare. Lyckligtvis spelades tävlingen in för juryns räkning. Inspelningen är ganska brusig, men Monicas röst är kristallklar. Den är samma som i dag men ändå inte.

Nu kommer hon inte upp lika högt som då. I stället finns något annat i rösten. Erfarenheterna av ett helt liv.

Mer läsning