Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lys N´sems egna ord om tiden i Kinshasa

/

Efter fem månader i Kongo-Kinshasa är Lys och Jessica N´sem tillbaka i Söderhamn. Rädslan har de levt med varje dag.
- Jag är fortfarande rädd, säger Lys, det enda jag vill att vi ska få ett tryggt liv.

Annons

Kuriren fick träffa Lys och Jessica i Söderhamn på fredagsförmiddagen. Även om det var en glädjens dag så är Lys kamp för att få stanna i Sverige med sin dotter långt ifrån över.
Lys är glad med rädslan de levt med dag efter dag har satt sina spår, och fram till dess att man vet hur Migrationsverket kommer att behandla deras ansökan om uppehållstillstånd kommer de fortsätta att leva gömda.
Vilken dag Lys och Jessica återvände till Sverige och Söderhamn vill ingen svara på. Men under fredagen, på Jessicas fyraårs dag, bröts tystnaden av den grupp som jobbat för att få hem dem.

- För mig är det viktigt att få tacka alla, utan söderhamnarnas stöd vet jag inte om vi hade varit i livet i dag, säger Lys.
På stolen intill henne sitter Jessica. Håret är flätat och hon bär jeans och en rosa tröja. Hon ser ut som vilken fyraåring som helst. Ändå har hon varit hårt utsatt under vistelsen i Kinshasa. Först insjuknade hon i malaria sedan drabbades hon av en amöba.
Lys säger att hon försökt vara stark men när inte dottern såg kom tårarna.
- Jag var rädd varje dag och jag är fortfarande rädd, säger hon sorgset.
Det var i november förra året de sattes på ett plan till Kongo-Kinshasa. När de landade hade de vare sig pengar eller passhandlingar. Men genom Lys mammas försorg fick de bo hos några vänner ute på landet. Det var ont om mat och de fick gå flera kilometer för att hämta färskt vatten. Till att börja med grät Jessica ofta och frågade hela tiden efter sina kompisar.
- Hon har pratat om Sverige hela tiden. Pratat om fröknarna på förskolan och hur hon längtar efter kompisarna. Hon visste ju inget annat, hon är ju uppväxt här.
Själv säger inte Jessica så mycket. Men när hon får tårta och presenter ler hon stora, soliga leenden.
- Hon har blivit så blyg, säger Lys och stryker sin dotter på kinden.

Genom söderhamnarnas försorg fick de i december ett bättre boende på missionsstationen i Kongo-Kinshasa. Där har de levt sedan dess. Hur det skulle ha varit annars vågar hon knappt tänka på. Som ensamstående mamma, utan jobb och utan utbildning går det inte att leva i Kinshasa.
- Vi var tryggare på missionsstationen men vi levde ju hela tiden gömda. Jag vet inte hur många gånger jag var på väg att tappa hoppet. Hade det inte varit för Jessicas skull hade jag aldrig orkat.
Samtidigt visste hon att det fanns en grupp människor i Söderhamn som inte gav upp. Efter fem månader kom också de signaler de väntat på. Med pass och pengar i sin hand kunde de återvända.

Av missionspastor Theta Backlund får vi veta att passen ordnades fram på det sätt det gör i många afrikanska länder. Man vänder sig till någon som livnär sig på identitetshandlingar och betalar därefter.
- Det fungerar absolut inte som här hemma. Men det var inte vi som såg till att de fick pass, det gjordes där nere, säger hon.
Men även om de nu är hemma så är problematiken långt ifrån över för Lys och Jessica. Fram tills dess att man vet hur Migrationsverket kommer att behandla deras nya uppehållsansökningar kommer de att leva gömda. På något sätt börjar allting om.
- Just nu vet jag ingenting. Vårt ärende ska prövas igen och jag vet inte hur Migrationsverket ser på vårt fall den här gången, säger Lys.
Men hon vill stanna, hon vill ge Jessica den trygghet som hon så väl behöver och hon vill fortsätta att studera till sjuksköterska. Hon vill inte längre vara styrd utav andra.
- Jag är så orolig för att bli avvisad igen. Vad kommer att hända då? Jessica är ju född här, det här är hennes hemland.
Att Lys är både rädd och sorgsen går det inte att ta miste på. Men samtidigt vet hon att pojkvännen, kompisarna och alla andra som gett hennes sitt stöd finns där ute.
Och Lys-gruppens arbete har gett resultat till slut.

Kyrkor, klasskompisar och andra frivilliga har jobbat sedan i höstas med att få tillbaka den unga mamman Lys N´sem och hennes dotter Jessica till Söderhamn. En ensam mamma klarar sig inte i krigets Kongo, anser gruppen, och oron har varit stor för hur de ska lyckas få dem tillbaka till Sverige.
Mycket av arbetet har skett i det tysta "av säkerhetsskäl". Gruppen har varit mycket förtegen om hur resan tillbaka till Sverige skulle gå till.
Lys och Jessicas advokat Tryggve Emstedt planerar att lämna in ansökan till Migrationsverket under fredagen.
En dag kommer hon att våga vistas utomhus igen. Utan att vara rädd.

Läs mer om turerna kring Lys i lördagens tidning.

Mer läsning

Annons