Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lagens väktare i blickfånget

/
  • Familjen Nyström-Jansson flyttade till Söderhamn 2001 och känner sig mer och mer som hemma i staden.
  • Mikael hänger av sig både uniformen och arbetet på jobbet. Hemma är han bara sig själv.

Yrkesrollen hänger han helst av sig på jobbet innan han går hem. Vägen till drömjobbet tog han via fikarummet. Möt polisen som hellre pratar än pekar med hela handen.

Annons

Mikael Nyström tar emot i familjens nyrenoverade Brobergsvilla. De vita nyanserna på väggar, möbler och gardiner lyser i kapp med den nyfallna snön i trädgården. "Lycka", "Hem ljuva hem" och "Kärlek". Ledorden, i form av decimeterhöga, vitmålade träfigurer är utplacerade på bokhyllor runt om i huset. De vill påminna om livets glädjeämnen och hemmets trygga vrå, långt ifrån gatans verklighet och polisyrkets tuffa vardag.

– En fördel med att ha uniform är att jag verkligen kan känna att jag lämnar jobbet på jobbet. Det blir symboliskt. När jag kommer hem är jag bara jag och det är skönt, säger Mikael Nyström.

I vardagsrummet ligger fyra månader gamla Ture och sussar i barnvagnen. Stolta storasystern Hilma står bredvid och visar med fingrarna att hon fyllt tre år och försvinner sedan blygt bakom pappa.

– Min bild av polisyrket har inte förändrats sedan jag fick barn. Men det är lättare att relatera till situationer då barn är inblandade nu. Det finns tyvärr väldigt många tragiska öden som barn råkar ut för med missbruk och dåliga hemförhållanden och det tar man till sig på ett annat sätt nu, säger han.

Mikael Nyström föddes i Söderhamn, men växte upp i Kilafors, där hans mamma kommer från. Att han i dag arbetar som polis i Söderhamn beror mest på slumpen. 2001 fick han jobb i Söderhamn som it-tekniker. På polisstationen.

– Jag hade aldrig tänkt bli polis innan jag började jobba där, men intresset för yrket växte fram i samtal med de nya kollegorna vid fikabordet och jag tyckte det verkade spännande, säger han.

Han fick upp ögonen för distansutbildningen för poliser i Söderhamn och läste den i två år innan han kunde gå in på stationen och sätta sig vid samma fikabord igen, men med en annan titel och andra ambitioner.

– Det är en klyscha att säga att man blir polis för att man vill hjälpa till, men så var det för mig i alla fall. Det finns så mycket misär och det är till oss många vänder sig när allt skiter sig, framförallt fredag efter klockan fyra när samhället är stängt.

Han tycker att poliser i dag är mer kommunikativa och öppna för att lyssna och diskutera med folk man möter i tjänsten.

– Inget är svart på vitt när man jobbar med människor och jag gillar inte heller att peka med hela handen. Det bästa är om man kan prata med folk.

Men att ha en kontaktknytande, offentlig roll i samhället är inte bara av godo. Trots att Mikael Nyström känner sig mer och mer hemma i Söderhamn så finns det vissa saker som han får ge avkall på som polis i en mindre stad där alla känner igen honom och vet vad han arbetar med.

– Jag går inte ut på krogen hemma längre, det är så många som kommer fram och ska prata polisgrejer då och det är lite drygt. I början kändes det konstigt att gå på stan i uniform också. Poliser är väl de enda det är accepterat att stirra och peka på.

Sambon Anne-Sofie Jansson serverar nybryggt kaffe i stora vita muggar. Nu tillbringar hon stor del av tiden hemma i familjens hus med Hilma och Ture. För henne har Mikaels yrkesval inneburit en del tankeställare.

– I början var jag orolig och tänkte mycket på vad Mikael gjorde på jobbet. Man insåg att det kan hända saker, men det funkar inte att agera så i längden. Så mest för barnens skull så bestämde jag mig för att tänka positivt. Hilma tror ju att pappas jobb är att köra bil och det är lika bra det, än så länge, säger hon.

Mer läsning

Annons