Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Vad är väl ett lopp i Dalarna?

/

Nej, det blev ju inget Vasalopp. För min del alltså.

Annons

Allting blev bara pannkaka någon gång i början av januari när kroppen bestämde sig för att börja krångla. Och till och med en träningsnörd som jag, som har siktat på det där förbannade loppet i typ ett år, förstår att det är läge att kasta in handduken när kroppen säger ifrån.

Men det var väl lika bra. Nu slapp jag ju ägna en hel helg åt att åka till Dalarna och kunde i stället göra nytta hemma. Jag slapp valla skidorna (okej, det är pappa som gör det, men jag slapp titta på) och ha ångest över om vallningen skulle bli rätt eller inte. Jag behövde inte försöka sova med fjärilar i magen och kliva upp klockan tre i en stuga i skogen utanför Sälen, utan jag kunde lugnt sova hemma i min egen säng och kliva upp i lagom tid. Någon klistrig, osmaklig havregrynsgröt och nån torr macka behövde jag inte heller trycka i mig, i stället kunde jag koka ägg och kaffe och äta en god och lång frukost hemma i soffan.

Jag behövde inte heller trampa omkring på ett startgärde i Berga by i tre timmar i väntan på starten och slå ihjäl tid genom att stå i kö till blå bajamajor tillsammans med 15 000 andra kissnödiga skidåkare. Hela tiden lyssnandes på den där förbannade Vasalopps-signaturen som spelades om och om i högtalarna.

Och den där hemska trängseln i starten slapp jag bekymra mig om. Folk framför, bakom, bredvid, under och på mina skidor. Stavar som går av. Arga skidåkare. Snigelfart uppför första backen. Jag kunde i stället lugnt åka en tur hemma på ett tomt Hällmyra. Jag slapp få kramp i armarna efter flera mil med stakning på myrarna. Jag kände inget av bultande blåsor, ömma ljumskar eller onda tår. Och inte minst så behövde jag inte bli så trött att jag trodde att jag skulle dö. Och jag slapp åka på det där förbaskade upploppet och lyssna på hejarop alla glada åskådare som inte har en aning om vad vi som åker de där nio milen känner.

Fast stopp ungefär här. Vem försöker jag lura egentligen? Mig själv, antagligen. För allt beskrivet ovan var precis det jag saknade i söndags. Att få kliva upp i ottan och koka sin gröt, att få känna den elektriska stämningen på startgärdet, att få staka sida vid sida med tusentals andra mil efter mil ner mot Mora. Att få bli trött, att få kämpa, att få ont. Att få åka in i Moraparken och få rysningar över hela kroppen och tårar i ögonen när man inser att man har klarat det. Den känslan. Den saknade jag.

Och trösten är att det bara är ett år till nästa gång. Då ska kroppen vara frisk. Och jag mer än någonsin redo för revansch.

Fler krönikor av Elin Woxlin:

När träningen tar över allt

Vad jag har i mitt glas ska du skita i

En vädjan från en skidåkare

Mer läsning

Annons