Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Redan dags att växa upp?

/

"Jag svarar på undringar om min framtid med ett frågetecken, för varje vecka byter jag planer och riktningar efter vad jag är mest sugen på just för stunden."

Annons

Nu har nästan ett halvt läsår gått, och jag har snart klarat av min första termin på gymnasiet. Verkligheten träffar mig nu rakt i ansiktet, jag håller på att bli vuxen! Det är inte helt utan darr på rösten när framtiden och allt vad den innebär kommer på tal. Alla planer man ska ha och alla mål man ska nå. Jag är ganska planlös faktiskt, det enda jag vet är att jag vill bo ihop med killen jag älskar och få jobba med det jag vill allra mest.

Stora krav står för dörren och helt ärligt så har jag försökt att blunda för dem ända sedan vi fick ansökningslapparna till gymnasiet i nian. Helt plötsligt skulle ju vi ungdomar bete oss vuxet och göra ett moget och klokt val, ett val som var så framtidsgrundande att det nästan skrämde livet ur en. Nu är det dags för fler viktiga val när vi i ettan på gymnasiet ska bestämma oss för vilka kurser vi vill läsa till nästa läsår. Åter igen ska jag behöva sitta och försöka bestämma mig för vad jag egentligen vill göra med livet senare. Och hur lätt är det? Kurspoäng ska räknas och utbildning och schema ska planeras in i minsta detalj för att vi ska kunna plugga vidare och göra något vettigt. Allvaret i det hela gör mig tokig.

En del panik blir det också när jag inte ens vet vad jag vill bli. När jag var mindre visste jag, då var jag tvärsäker på att glasblåsare var vad jag skulle syssla med, efter att familjen varit på ett glasblåseri i Italien och tittat. Det ändrades dock och nu svarar jag på undringar om min framtid med ett frågetecken, för varje vecka byter jag planer och riktningar efter vad jag är mest sugen på just för stunden. Att ha en exakt kursplan där jag siktar mot en sak jag vill bli och hålla på med känns omöjligt, och arbetslivet känns som en vag, suddig dröm långt borta, trots att det är skrämmande nära och egentligen kräver en ungdoms totala uppmärksamhet.

Jag är också lite förundrad över de stora krav ungdomar har på sig att välja rätt hela tiden, att vi ska göra ett så viktigt val vid så ung ålder. För är det verkligen så många som redan vet exakt vad de vill bli? Det skrämmer mig även lite när det ibland framgår så tydligt att vuxenlivet bara ligger runt hörnet och väntar, och att jag kanske inte kan vända tillbaka när jag väl tagit det där stora klivet ut i vuxenvärlden. Körkort, ansvar, egen ekonomi och att klara sig själv i största allmänhet känns mest läskigt, man ska både komma på vad man kan tänka sig att bli och samtidigt vara realistisk. Men det ska nog gå ändå, kanske är det dags att vara modig och växa upp, att ta ett kliv i den riktning jag tror på mest, trots rädslor och tvivel. Till och med jag ska nog klara av att bli vuxen, nån gång.

Mer läsning

Annons