Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Peace, love & understanding

/

Jag snackar alltså om ett spännande liv, att kunna kämpa för någonting som är bra utan att vara så förbannat korrekt. Det enda spännande på 2000-talet är när en ny iPhone kommer ut.

Annons

Jag är född på fel årtionde. Jag skulle egentligen ha fötts 1946 i San Francisco. Jag skulle dansa med blommor i håret, njuta av the summer of love och ropa “Make love, not war!” så fort jag såg en soldat. Jag skulle sova under bar himmel med likasinnade människor jag nyss träffat och älska allt och alla fritt under Woodstock-festivalen. Klä mig i färgglada kläder och ha långt hår som flög vilt omkring när jag hängde på Dark side of the moon-konsterten med Pink Floyd. Jag skulle ha en dröm, liksom Martin Luther King Jr. och kämpa för människors rättigheter, kärleken, att vara ett med naturen och jag skulle kunna bada naken utan att skämmas. Jag skulle vara en hippie på 153 centimeter. Det så jag är ämnad att leva.

Jag snackar alltså om ett spännande liv, att kunna kämpa för någonting som är bra utan att vara så förbannat korrekt. Det enda spännande på 2000-talet är när en ny iPhone kommer ut. Jag tror jag blir so excited så att jag skiter i brallorna. Eller inte… Och de enda man ser kämpa för kärlekens skull detta årtionde är de sällskapssjuka singlarna. För att inte snacka om musiken som har ersatt balla gitarrsolon med dataljud och baser som får hjärtat hoppa upp i halsen. No soul! Det skulle inte förvåna mig om Jimi Hendrix vrider sig i graven just nu.

Jag önskar att jag fötts för 66 år sedan så jag skulle slippa se hur jorden kommer se ut 2042. Med tanke på hur världen redan nu bitchslappar oss i ansiktet med krig och jordbävningar. I och med denna vinter kan vi också konstatera att hon har högfeber. Jag tror världen skulle behöva lite svalkande vindar som blåser i riktningar till kärlek och själfulla texter och blåser liv i ungdomars engagemang. I krigs- och miljöfrågor såklart, inte i hushållet.

Miljöpartisterna har ju en del koll på miljön och vad som är bra för den. De kämpar också för trygghetssystemen för sjuka och att ingen ska vara utanför samhället, de är det enda parti en 2000-talshippie kan känna igen sina viljor i. Men är det meningen att jag ska behöva lyssna på dem? De är ju långt ifrån coola hippies. De röker inte på, utstrålar ingen kärlek till allt levande under sina debatter, de är inte snäll för snällhetens skull och talar nog inte om för alla i kassakön att låta bli att ta en plastkasse. De dansar inte ens på borden, var är flower powern liksom? Nej. När det gäller att lyssna till någon vinklar jag öronen till Roger Waters som en gång sjöng “This species has amused itself to death”. Förbannat klok man. Jag hade inte kunna säga det bättre själv.

Mer läsning

Annons