Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Nu börjar den – jakten på led tre

/

Platsen är Mora. Dagen den andra söndagen i mars 2015. Tiden ungefär sex timmar och 39 minuter efter klockan åtta. Alltså nån gång framåt tre-snåret på eftermiddagen. Jag glider (läs: klafsar) in under Vasaloppets världsberömda målportal och har nog aldrig varit så lycklig (läs: blöt), lättad och stolt över mig själv efter en idrottslig prestation på snö (läs: i vatten).

Annons

Vasaloppet 2015 var ett av de absolut värsta någonsin. Kanske Det värsta, men det vet jag för lite om för att kunna uttala mig. Misären började på startgärdet i Sälen. Vid femtiden på morgonen var det redan alldeles för många plusgrader, jag klafsade omkring med skidpjäxorna i lera, lade skidorna i startfålla nummer fyra, som till hälften bestod av en enorm sjö. När starten gick stod vi alla i den där pölen. Blöta över vristerna. Sju plusgrader på termometern. Men vad gjorde det – det skulle ju bara bli värre, varmare och blötare under resan mot Mora.

För de nio milen handlade mer om att klafsa i blötsnö och ta sig genom vattenpölar än om att faktiskt åka skidor. Vad gör man då? Jo, man struntar i det och kör som att allt vore precis som vanligt. Och det var egentligen inte synd om mig. De som kom längre bak hade det värre. En klen tröst när orken börjar tryta efter sex mil och man undrar hur man ska fixa de sista tre utan att gå under helt.

Men man fixar det. På nåt himla sätt så gör man det. Eller, jag gör det i alla fall. För att tävlingsdjävulen tar över, för att det inte finns några alternativ och för att ge upp inte finns med på världskartan. Och det gick. Men när jag tog mig i mål som dam nummer 101 så brast det mesta. Jag ville bara lägga mig ner och gråta, men eftersom det är folk överallt så bet jag ihop, lämnade in skidorna och drog till duschen. För att upptäcka stora blodblåsor på fötterna och en begynnande inflammation i båda underarmarna.

Så vad gör man då? Jo, man bestämmer sig för att åka ett år till. Inte för att det är särskilt logiskt, utan enbart för att det inte kan bli värre. Det kan inte bli blötare, slaskigare, trögare eller varmare. Det kan bara bli bättre. Så om drygt tre månader står jag där igen. Och den här gången ska det inte bara vara minus åtta grader och strålande sol, jag ska också se till att vara i bättre form än jag någonsin varit. Arbetet för att nå dit har pågått länge, men nu när vintern kommer inleds jakten på det viktigaste, en bra startposition. I mitt fall ett hack till – fram till led tre.

Så nu är det bara att ösa på. Snön kommer ju snart (väl?), skidorna står och hoppar i pappas garage och bara väntar på att få släppas lös – mot en plats i led tre och så småningom mot ett Vasalopp under sex timmar. Jag lovar att återkomma här och berätta hur det gick.

Mer läsning

Annons