Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Niclas Berglund om fyraåringen i grav 40997

/

Niclas Berglund från Söderhamn jobbar som fotograf åt SVT i Mellanöstern. Här berättar han om en av sina upplevelser från Izmir som ligger på västkusten i Turkiet.

Annons

Mina skor fastnar när jag trampar ner i den blöta leran och min fåfänga hinner tänka: - Jäklar, lera över hela skorna. Men tanken slås genast bort av den intensiva stank som slår emot mig. Jag tar ytterligare några steg närmare de unga män som gräver och täcker över de gravar som nu med endast ett nummer berättar om ett liv och en framtid som släckts.

4 0 9 9 7 blev fyra år och flydde kriget från Syrien. Jag väljer att kalla honom Isa. Ingen vet Isas egentliga identitet men troligt är att han tillsammans med sin familj försökte korsa det livsfarliga vattnet, för att ta sig till Grekland och Europa i hopp om ett bättre liv - ett liv i fred. 

Den fyra timmar långa båtfärden mellan Izmir och Lesbos har skördat tusentals dödsoffer. De flesta som ger sig ut på havet har aldrig sett så mycket vatten i hela sitt liv, än mindre kan de simma. Trots att gränserna i Europa har hårdnat och knappt släpper igenom några flyktingar längre så fortsätter många riskera allt för att ta sig till Europa.

Antalet oidentifierade kroppar som spolas iland vid den turkiska kuststaden Izmir har ökat dramatiskt den senaste tiden. Gravplatsen som ligger en bit utanför staden har en speciell plats för de okända, för alla dem som ingen frågar efter.

När jag går upp för den lätt sluttande backen som tar oss genom området med alla numrerade gravar, är det en lätt illamående känsla som hänger över mig. Dels på grund av lukten av lik som är omöjlig att värja sig mot, men också för att det känns så surrealistiskt att se alla dessa siffror på marken. Att ett människoliv så enkelt kan bli en siffra. Men havsvindarna som drar in mellan de dalar och berg som tornar upp sig i bakgrunden gör det enklare att fortsätta. Det är en vacker plats som hedrar alla de som begravts i det tysta.

Ahmet Altan är imam och har begravt otaliga offer som försökt ta sig över Medelhavet. Han berättar för oss hur svårt det är begrava en person som inte har några sörjande på plats för att ta farväl. 

– Sorgen kan då delas upp och bäras av flera, när jag står ensam och ska jordfästa de här stackars människorna är sorgen ibland för stor och svår att hantera. Ahmet Altan tystnar innan han fortsätter: - Om det ändå fanns ett namn på de förlorade vore det enklare att förstå och att ha känslor.

Ahmet Altan går tillslut fram till Isas gravplats. Skylten som visar 4 0 9 9 7 lutar en aning, och det gröna gräset runt platsen där han vilar har återigen fått liv. Det är vår i luften vid den turkiska kusten och solen värmer de vindar drar igenom Kyrkogården. Det är något stilla och vackert som vilar över platsen. Innan vi lämnar Isas grav säger Ahmet Altan:

– Mycket har varit väldigt svårt, men när jag begravde den här 4-åringen kändes det som att han talade till mig och frågade: - Varför dödades jag? 

Mer läsning

Annons