Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Klasslös flyktingdebatt

/

Annons

Somliga hävdar att flyktingdebatten håller för låg klass. Jag tycker att den saknar klass överhuvudtaget.

Och utan klassperspektivet blir den bara ett obegripligt skällande rakt ut i tomma intet.

För den där ilskan, hatet och rädslan som domedagsprofeterna fyller sociala medier och insändarsidor med har en orsak och en avsändare.

Det vi ser, hör och läser är arbetarklassens uppror. Vi brottas med en strukturell arbetslöshet, det är alla överens om. Och att lösningen på den är i huvudsak individuell. Finns det inga jobb som kretskortslödare måste man skaffa sig nya och efterfrågade kunskaper. Man behöver inte gilla utvecklingen, men man kan inte göra något åt den, hur mycket man än idiotförklarar politiker. Den globaliserade ekonomin rår varken Stefan Löfven eller Anna Kinberg-Batra på. Det vet alla. Egentligen.

Så jakten på syndabockar går vidare.

När den ansatta arbetarklassen rasar kan man konstatera att all arbetslös tid framför digitala skärmar har gjort dem stela i nacken. De förmår bara att titta neråt.

Och ett par stegpinnar ner de hittar orsaken till sina egna problem – de nya svenskarna.

Och här har de massivt stöd, för uppfattningen att flyktingströmmen till Sverige är en katastrof har alla politiska partier nu slutit upp bakom.

Men det är inte flyktingströmmen som är arbetsklassens huvudsakliga bekymmer. Utan det är att deras placering i arbetsmarknadens näringskedja för första gången ifrågasätts. Den plikttrogna hårt arbetande basen, offrad av kallhamrade kapitalister i globaliseringens namn, har fått konkurrens.

För när det fattas arbetskraft rycker en eritrean eller syrier in och räddar äldre- och sjukvården. Och serviceyrkena och söndagspizzan fixar killen från Irak vilken tid på dygnet som helst.

Invandringen – "dom andra" – är plötsligt lösningen på det problem som man själv är en del av men inte vill eller förmår att vara med och lösa. Det sätter hela systemet är i obalans och kräver omprövning av både självbilder och yrkesroller.

Om vi backar bandet bara några decennier så var arbetarklassens fiender Wallenberg och hans direktörskamrater. Och politikerna förstås, som alltid.

Men i dag sparkar man inte uppåt, utan neråt. Det säger en hel del obehagliga saker om samhällsutvecklingen, att bovarna inte längre hittas i styrelserummen utan svabbar golv på McDonalds och offentliga inrättningar.

När kollektivet inte orkar hålla ihop mot överheten och verkligheten blir för komplex återstår bara ilskan och besvikelsen över att livet blev som det blev. Då slungas vi tillbaka till skolgårdens undanskymda buskage där de svaga mobbas av de som är lite starkare men som mår skit.

Så skapas en flyktingdebatt befriad från eget ansvar och egen insats, och ett främlingsförskrämt parti som lockar 20 procent av väljarsympatierna.

Mer läsning

Annons