Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Innan det är för sent

/

"Riktigt så här vill jag inte att det ska gå till. Innan jag gräver ner mig bland disk och kaffefläckiga fakturor så vill jag se världen."

Annons

Vem ska jag bli? Vem vill jag bli? Vad kommer jag jobba med? Hur ska jag få jobb? Tankarna om min egen framtid snurrar runt i huvudet. Det har de gjort sedan i slutet av högstadiet.

Då var tiden för gymnasievalet kommen. Och av alla i klassen så verkade majoriteten redan veta hur deras framtid skulle se ut, samtidigt som jag själv gick och funderade på olika vägar att gå och på vilka positiva och negativa delar som fanns med ett speciellt alternativ. Visst, jag kunde ju ändra mig, men det skulle också få konsekvenser. Mitt ibland tankarna om beslutsångesten så kom funderingarna om proven nästa vecka in i skallen. Och allt blev ett hopkok av mina egna viljor. Pressen kändes tuffare än någonsin.

Men nu efter ett tag på samhällsprogrammet så känner jag att jag ändå har gjort rätt val. Efter gymnasievalet så släppte vikten från mina axlar och jag kunde slippa tyngden av beslutsångest och negativt tänkande för ett tag. Men sen började jag helt plötsligt skolan igen och då kom jag på att jag har tre år kvar av hårt slit.

Sen då? Det blir kanske högskola och arbetssökande, sen träffar jag drömtjejen, skaffar familj, styr upp jobbet, tänker på ekonomin, betalar räkningar, nattar lillen, åker på konferensresa, kommer hem efter sent pappersarbete på en fredag och somnar framför tv:n. När jag vaknar upp så är jag trettiofem år gammal. Nu har halva mitt liv gått.

Riktigt så vill jag inte att det ska gå till. Innan jag gräver ner mig bland disk och kaffefläckiga fakturor så vill jag se världen. Jag vill upptäcka nya saker och träffa nya människor. Jag vill leva lite. Sen måste jag självklart plugga, klippa mig och skaffa mig ett jobb efter det. Jag vill ju också jobba och få allting att funka. Och när jag jobbar och får livet att rulla på så måste jag fortsätta att ta tid åt mig själv. Att hinna med att bara sitta och låta tankarna flöda, gå på en hockeymatch eller få tid för en sväng i backen med snowboarden.

Jag vill aldrig känna att jag inte har fritid, eller en stund för mig själv. Men man måste som sagt kämpa för att klara sig. Jag hoppas att jag kan finna en slags balans mellan jobb och egen tid. Jag tror säkert att det finns vuxna som har problem med detta. Det blir ju inte bra om du lutar åt ett av hållen. Du förstör för sig själv om du tar allt piano utan att tänka på eventuella sysslor. Men om du gör tvärtom och jobbar för mycket så kan du inte få tid till dig själv och inte heller kunna, lugnt och stilla, tänka på sådana saker som gör att du känner igen dig själv.

Mer läsning

Annons