Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Ingen sjuårig gosses mentala borg kan motstå ett Star Wars-angrepp

/

Annons

Den stora Lego-gåtan och vilse i vegandjungeln. Där har ni dagens ämnen som tillsammans utgör julefridens lilla friktion. Vi börjar med de danska byggklossarna.

Jag konstaterade redan tidigt i vintras att ingen sjuårig gosses mentala borg kan motstå ett Star Wars-angrepp på alla fronter. Det innebar att önskelistan innehöll ett antal Lego-satser så dyra att man behöver en egen galax med planeter av guld för att uppfylla önskningarna.

Så jag hamnade på begagnat-sajterna. Där finns massor av Lego, men också en glimt av ett föräldraskap byggt på lika delar ordningssinne och barnasinne.

För hur ser den Lego-lek ut som slutar med att man plockar ihop sitt rymdskepp, lägger tillbaka det i originalkartongen, utan saknade bitar och demolerade gubbar, och säljer det?

Inte som Lego-lekarna hemma. I bästa fall kan dussintals Lego-satser krattas ihop till ett mindre berg av meningslös konsumtion som gör sig bättre på soptippen än på begagnatsajter.

Det här ger två halvtrista insikter, om min familjs konsumtion och ungarnas respekt för prylar som bara några veckor tidigare var minst lika viktiga för dem som mat, husrum och en uppmuntrande kram.

Omkring den fascinerande begagnatmarknaden väver jag två teorier:

1. Föräldrarna köper skådebröds-Lego åt sig själva, som säljs när sambon fått nog.

2. Ungarna har glömt hur man leker med riktiga leksaker, som säljs när barnen vill ha loss pengar till digitala diton.

Julhelgens andra törn mottogs när föräldraskapet sattes under lupp av äldsta dotterns besök. Jag, precis som alla andra, betraktar mig som en modern och framsynt förälder. Ja, nästan lite fräsig faktiskt. Eller pinsam, beroende på vem du frågar.

Eventuella pojk- eller flickvänner, piercingar, tatueringar, politiska dumheter (exklusive rasistiska), graviditeter, hundar, till och med en begagnad Peugeot skulle passera eller har passerat med ett uppmuntrande "Kör i vind!". Helt enkelt ett modernt föräldraskap befriat från blodstörtning.

Men på mitt tjugofjärde föräldraskapsår hamnade jag på pottkanten av något så basalt som äldsta dotterns näringsintag.

Hon gått från att vara vegetarian – kör i vind! – till att bli vegan. Och det blev för komplicerat.

Får du i dig allt du behöver? Men vad har du på mackan? Är det inte tråkigt? Tycker du synd om djuren? Blir du verkligen mätt? Äter du fisk?

Alla dumma frågor på en gång, kombinerade med en uppsjö usla gubbskämt om kaninmat.

Jag försökte verkligen klura ur vettiga måltider, men jag misslyckades med alla. Kycklingbuljong i såsen – pucko. Quorn – ickeveganskt. Och så vidare. Till slut var jag så förvirrad att på allvar förslog leverpastej som ett lämpligt pålägg.

Dottern visade stort tålamod, både med mig och med det som sattes på bordet.

Hon åt och jag konstaterade att klockan är slagen, det är hög tid att uppdatera självbilden som farsa med koll.

Eller skaffa sig koll.

Mer läsning

Annons