Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Hyllas den som hyllas bör

/

Jag har aldrig fått sådan respons på en krönika som den senaste,
om ideellt arbete inom idrotten
.

Annons

De allra flesta kommenterade det med att de aldrig mer ska fundera på varför en viss sak inte fungerar under en match, utan istället fråga om de behövs för att hjälpa till så att det problemet inte uppstår igen.

Självklart var tanken när jag skrev att just få sådana reaktioner. Att medvetandegöra och uppmärksamma människor om att det faktiskt finns andra människor som offrar sin egen fritid, helt utan betalning, för att få andra att kunna spela, träna och titta på fotboll. Det är lätt att det ideella arbetet, likt en mycket god vänskap, tas för givet. Men när man börjar fundera på det så inser man hur jävla mycket det faktiskt betyder.

Och när jag nu har satt denna boll i rullning, så kan jag ju inte sätta foten på den och göra en obegripligt svår sulfint innan jag omnämner en av de mest fantastiska ideella insatser vi har i distriktet nu. Visst, det finns alla de som får olika föreningar runt omkring i landskapet att fungera genom att tvätta kläder, krita planer, ordna sponsorer och allt som hör till för att få verksamheten att fungera. Och jag har all respekt för det som de har gjort. Men just nu finns det en bedrift som står sig lite högre än de flesta jämförelser. Det är min älskade moderförening Sandarne SIF, som i sig gör något som såklart är gentilt och filantropiskt genom att erbjuda personer av invandrarbakgrund att spela fotboll. Eller nysvenskar som man så moralpolitiskt vill försköna det. Men det är inte det som är det mest imponerande och känsloframkallande i detta. Inte heller är det att det är ideella krafter som ger dessa personer den möjligheten som imponerar på mig. Nä, det är att det är en och samma person som ser till att detta är möjligt. Nicklas Johansson är tränare, chaufför, administratör, tolk, målvakt, sportchef, hobbypsykolog, och säkert tio olika titlar i övrigt för dessa spelare.

Nicklas kör varje träning 3–4 gånger de 1,5 milen enkel resa till asylboendet, för att hämta spelare som ska kunna träna fotboll. Samma resa gör han efter träningens slut, lika många gånger. Allt för att dessa asylsökande personer ska få göra det de älskar. Sparka fotboll.

Denna vecka är det fotbollsskola på idrottsplatsen. Ca 65 ungar som ska styras upp av ett halvt dussin ledare att inte bara lära sig fotboll, utan också hur man beter sig mot varandra. Vem en av de ledarna är? Nicklas Johansson såklart.

Själv har jag ju hand om juniors knattelag två gånger i veckan, och det kan vara rätt stökigt ibland. Det kan vara allt från vilka som ska byta in och ut, varför det åker en traktor på vägen, till varför jag inte har benskydd på mig. Men det är även där minst lika vanligt med situationer där exempelvis två pojkar som nyligt anlänt till Sverige med sina föräldrar, och som inte har skjuts till matchen. Sånt ska lösas. Jag åkte direkt från jobbet, så jag hade ingen möjlighet att hämta.

Vem som skjutsade dom? Karin, Nicklas sambo, såklart!

Mer läsning

Annons