Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Hopp om magi

/

"Jag trodde till och med att jag hade lyckats trolla bort ett mynt en gång. Jag vek in en liten plastfemkrona i en snusnäsduk och sa alla magiska ramsor jag kunde komma på plus några egna rim."

Annons

Ibland önskar jag att mitt liv var mer som Harry Potters eller Bellas i Twilight. Att jag helt plötsligt skulle stöta på något övernaturligt i min vanliga Svensson-vardag som skulle ändra hela min tillvaro.

Det började redan när jag var liten. Då trodde jag till och med att jag hade lyckats trolla bort ett mynt en gång. Jag och min syster lekte uppe på vårt rum och jag vek in en liten plastfemkrona i en gulprickig snusnäsduk varpå jag sade alla magiska ramsor jag kunde komma på plus några egna rim som: ”Kronan försvinn simsalabim!” När jag sedan ryckte bort tygbiten blev min systers ögon alldeles klotrunda medan min haka föll ner från ansiktet. Pengen var borta! Det där försökte jag givetvis göra om men det funkade inte. Varken första, andra eller tolfte gången.

Själv trodde jag att det var något ord i min magiska ramsa som var fel och aldrig tänkte jag att låtsaspengen inte hade försvunnit på riktigt.

Det var inte förrän jag städade rummet, en sak jag inte brukade göra så ofta, som jag hittade det förbannade plastmyntet under min säng. Då sprack min illusion om att jag var någon utvald person med en särskild magisk gåva. Fast lite av hoppet hängde kvar efter att jag en natt under samma period drömde att jag kunde flyga och var helt övertygad om att det hänt på riktigt dagen därpå.

Efter det tillbringade jag timmar i vår hall hoppande från trappen med armarna vilt flaxande runt om mig som två propellrar. När jag inte lyfte särskilt högt gick jag istället ut och hoppade från högre och högre stenar. Inte så värst smart kanske, till slut landade jag snett och gjorde illa foten och då blev det raka vägen till mammas famn.

Nu när jag är äldre tror jag varken att jag kan trolla eller flyga, men ibland kommer det där barnsliga tankesättet tillbaka. Att saker man gör på något ”magiskt sätt” påverkar framtiden och det är jag nog inte ensam om. Det är väl inte bara jag som sitter och kramar om tummarna så de blir blåa när svenska landslaget ska slå en straff? Eller som envisas med att knäcka pepparkakorna med knogen för att få önska mig något om det blir tre bitar? Bara häromdagen kom jag på mig själv med att sitta och försöka med tankekraft att få mitt namn draget vid rätt tidpunkt när vår lärare lottade in oss i grupper till ett projekt.

Visst det fungerar inte jämt och jag skrattar ofta åt mig själv. Ändå sitter jag där nästa gång och gör samma sak, men det gör ingenting. Det är helt okej att vara barnslig ibland och att få hoppas på mirakel.

Mer läsning

Annons