Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Drabbad av kompassfeber

/

Under lördagen blev jag och familjen bjudna på middag med melodifestival hos vänner i Stockholm. De bor ganska nära Vasaparken så det skulle inte vara så svårt att hitta dit - trodde jag.

Annons

Jag har ett lokalsinne som räcker till och duger vid de flesta tillfällen. Sätt ögonbindel för ögonen och snurra mig runt och jag lovar att jag med lätthet kan peka åt vilket håll norr ligger.

När vi har varit på semester runt om i Europa har jag aldrig varit orolig över att gå vilse. Med känsla av att veta var jag befinner mig är jag heller aldrig orolig över att orientera bort mig.

Men i helgen hände det oförklarliga. Det visade sig att jag stundtals var helt bortkollrad.

Här är några exempel på tokigheterna:

Familjen går på Mall of Scandinavia - Nordens största galleria med sina 100 000 kvadratmeter och över 200 butiker. Det är visserligen en stor utmaning att hitta där, men för mig skulle det väl inte vara något problem?

Jag blandade ihop våningar, väderstreck och avdelningar. Det hann till och med bli lite pinsamt. Tittade på en resväska i en butik och berättade för butiksbiträdet att jag skulle komma tillbaka och köpa den senare. Hittade därefter en billigare och bättre som jag gladeligen släpade runt med i gallerian. För en stund stannade jag till och såg mig omkring - men det kändes lite pinsamt när jag vände mig om och såg biträdet stå och spänna ögonen i mig. Till saken hör att jag sa till mig själv att undvika passagen förbi den där lilla butiken...

När vi senare klev av pendeltåget gick jag åt helt fel håll på min väg till hotellet. Övriga familjen ropade och undrade vart jag var på väg.

Sen fortsatte eländet på hotellet. Vi bodde lämpligt nog på första våningen så någon hiss använde vi inte, men behöver jag säga vem som fortsatte gå upp för trappan när övriga familjen gick åt vänster in i vår korridor.

När vi åker tunnelbana är det jag som vet var vi ska sitta i tåget. För drygt 20 år sedan bodde jag en tid i huvudstaden, sen dess har det varit lite av en sport att sätta sig i den del av tåget som stannar närmast tunnelbaneuppgången man ska använda. I helgen hade jag fel merparten av gångerna, men det dolde jag genom att övertygande säga att det inte blir så mycket längre bara för att man går upp vid fel gata. Huvudet går att lura, men knappast fötterna. När en kilometer blir till tre och när fem minuter förvandlas till femton, då känns det efter en dags vandrande.

Den inbyggda kompassen spårade ur under helgen, så när vi var på väg till nämnda middag tog jag det säkra före det osäkra. Kartfunktionen med gps fick guida oss rätt. Det gjorde den också efter vissa problem med snöglopp och tung blötsnö som gjorde sitt bästa för att dränka displayen.

Väl framme frågade kompisarna om det var svårt att hitta. Glatt svarade jag att det var hur enkelt som helst. Jag gick fram mot balkongen och pekade upp mot Vasaparken och Odenplan, gestikulerade och berättade att vi genade över skridskoisen.

Ena vännen såg fundersamt på mig, gick fram, pekade åt motsatt håll, och sa:

- Odenplan ligger åt det hållet...

Mer läsning

Annons