Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Det kalla bullkriget

/

"Jag blängde på bullarna och anklagade dem att förstöra min dag. De hånskrattade tillbaka. Ilskan steg snabbt upp över öronen så pass att jag tog en bulle och kastade den i väggen."

Annons

Tidspress och temperament, särskilt i kombination, är seriösa grejer och inget att leka med. Minsta tabbe och den vitaste ängel kan få horn. Jag kan yttra mig om detta eftersom jag fick stor erfarenhet av det dagen före min födelsedag förra månaden.

Det var ju så att större delen av min släkt skulle komma till stan och fira moi. Och jag var fast besluten att bjuda hela bunten på hembakat. Hur svårt kan det vara egentligen, hallå?

Kladdkakan såg ut att vara en bra startpunkt och jag satte min mest bakvana kompis i arbete efter skolan med chokladsmältning, jag själv gav mig på smeten.

Tiden var dock en aning tajt – möte vid 16:15 och träning 18:00. Så klockan 14:00 var jag ganska stressad. Vi skulle kunna säga att jag hade mer bråttom än en jagad gnu på savannen, så hajar ni konceptet.

På receptet läste jag 14 deciliter mjöl, tänkte inget mer på det och hävde ner allt i bunken och beordrade kompisen att röra om (bakning är militärt arbete för mig). Smeten liknade mer ett torrt smuldegselände än något annat, med andra ord INTE kladdig, och jag kunde inte fatta vad det var för fel. Kollade på receptet igen och ser att det då står 1,4 deciliter istället. Vem fan hade trollat bort det där kommatecknet när jag tittade första gången? Jag fick såklart göra om hela förbannade smeten! Bytte genaste status till mindre livsglad tjej och jäktade vidare.

När nya kladdkakesmeten äntligen var i ugnen gav vi oss på bullarna, som dessutom skulle ta cirka två timmar att göra i ordning.

Först insåg jag att jästen var slut och sprang tiggandes till grannarna. Allt gick felfritt med det, men tiden rann iväg med en äckligt snabb raketfart. Medan bullarna gräddades gyllenbruna, som receptet lovade att de skulle bli, skyndade jag mig att byta om och lyckats givetvis glömma bort de vackraste bullarna i världen. När jag sprang ut genom dörren för att hinna med bussen kände jag en mystisk bränd doft?

– Ankrunk, bulljävlarna! skrek jag och skyndade att ut dem.

Helt svarta! Och bussen missad! Jag blängde på bullarna och anklagade dem att förstöra min dag. De hånskrattade tillbaka. Ilskan steg snabbt upp över öronen så pass att jag tog en bulle och kastade den i väggen.

– Die fuckers, die!, vrålade jag mordiskt och kastade ännu fler brända bullar i väggen som landade som trasiga lik på golvet.

Jag avslutade hela ritualen genom att gråtandes slita sönder alla 40 stycken. Med brända händer stack jag sen pissförbannad till mötet utan att städa Summan av kardemumman var just att jag glömde att ha i den förbannade kardemumman! Ska aldrig mer baka.

Mer läsning

Annons